De e bare å åk

Några reflektioner så här på kvällskvisten om min tid här i Colombia.

Det har på många sätt varit en skitjobbig upplevelse och på andra sätt en väldigt fantastisk upplevelse. Min månad i Sincelejo var mest skitjobbig, men nyttig just därför. Nyttig därför att det är bra att se en stad som Sincelejo för att fatta vad det är som händer i Colombia. Det förstår man inte om man tillbringar hela vistelsen i ett semesterparadis som Cartagena. Jobbig därför att det är jobbigt att befinna sig på andra sidan atlanten i en stad där man aldrig har varit och där man inte känner en kotte och där folk pekar och skriker åt en när man går ut på gatan eftersom man är det enda vanillafacet i byn. Men detta har också varit nyttigt, eftersom jag tror att det är bra att förflyttas utanför sin naturliga, bekväma kontext ibland och uppleva saker, miljöer och människor som är extremt annorlunda mot det man är van vid. Då blir man förhoppningsvis lite mer ödmjuk, lite mer streetsmart, lite mindre gnällbenägen och lite mer hårdhudad och benägen att klara sig själv och det kan ju bara vara bra.

Så egentligen är jag just nu rätt nöjd med med mig själv. Nöjd med att ha tagit mig hit på egen hand , rest runt själv och gjort intervjuver på ställen där jag aldrig har varit. Och nästa gång något jag får för mig att åka till något liknande ställe som det kan bli jobbigt att vistas i, eller flytta till ett nytt ställe eller börja ett nytt jobb så tror jag att jag kommer tänka att jag har ju klarat det här innan, så det är klart att jag kan klara av det här också. Det e bare å åk, helt enkelt.

På något sätt har min vistelse här också mig att inse hur mycket jag älskar Sverige. Trots helvetesvintrar, snålblåst, De nya moderaterna, Sverigedemokraterna,Blondinbella, Hästpojken, Mitt p3, etc, så älskar jag Sverige så väldigt, väldigt mycket.

Ett land där det finns klara sjöar, folk som cyklar, en tradition att betala skatt (ja, innan De nya moderaterna lyckats luckra upp detta system helt), inga moto-taxis, ett socialförsäkringssytem (ja, det som De nya moderaterna inte har lyckats fucka upp än), knäckebröd, vår, sommar och höst, Håkan Hellström, Martin Kellerman, gott kaffebröd.

Ett land där man än så länge inte behöver ha genomgått 20 plastikoperationer för att bli tv-hallåa. Ett land där man kan vara fackföreningsledare utan att bli mordhotad. Ett land där man kan gå ut på gatan och bli tillsagd av en liten tant för att man pratar lite för högt i sin mobil.

Och så Colombia. Colombia är ett sjuhelvetes totalt galet jävla land, fullt av tokerier och tokar. Här finns så många och så stora problem och det är svårt att veta var man ska börja och sluta.
Men det är också ett fantastiskt land. Här finns fantastiska stränder,värme, gröna berg, Jimmy som gör sjukt goda grillspett, sköna rumskompisar som har för vana att ställa sig nedanför ens balkong och skrika: Julietta! Julietta!, när de har glömt nycklar eller tycker att man ska hänga med ut.
Här finns några av de mest gästfria och generösa människor jag någonsin har träffat. Rynkiga och kolsvarta farbröder som Ricardo, som driver små lokala fredsorganisationer och gärna vill hjälpa en med allt de kan. Stadiga tanter som L, som är lärare i en av det mest våldsdrabbade och fattiga städerna i landet, som presenterar mig för ett gäng sköna ungdomar som jag aldrig tidigare mött och som envisas med att bjuda mig på lunch, se till att jag kommer iväg ordentligt och hjälpa mig med allt jag behöver. Här finns unga modiga och klarsynta människor som G som jobbar och engagerar sig i mänskliga rättigheter, trots fara för sina liv.
Och de bildar en kontrast till allt det andra, en paramilitarism och korruption som tagit över i princip hela det politiska systemet.

Det har inte varit kärlek vid första ögonkastet, men kanske vid sista. Och nu åker jag hem.

Jimmy

En livlig kväll på Plaza de Trinidad möter jag Danne. Att Danne är svensk går inte att missta sig på, blond, rödbränd och självklart iförd en båtringad, blå-vit randig t-shirt. Danne har en öl i ena handen och en systemkamera i andra handen och berättar att han just tillbringat ca 3 veckor på en liten öde strand längre upp längs med kusten, därav rödbrändheten. I Cartagena har han bara varit ett par dagar, men han har redan hunnit skaffa sig en stor kärlek: Jimmy.
Jimmy är en stor, svart gatuförsäljare som gör grillspett som är det bästa Danne någonsin har smakat. Sedan Danne upptäckte Jimmy har han inte ätit kött någon annanstans (”Jimmy ger mig alltid kärlek när jag går dit”). Varför ändra ett vinnande koncept?
Och då jag försöker runda av samtalet för att gå tillbaka och transkribera tycker Danne att jag ska hänga med och ta ett grillspett hos Jimmy i stället.

Men då vi närmar sig Jimmy visar det sig att han har slut på spetten, bara chorizo kvar. Dannes besvikelse är stor, men trots att det finns andra gatuförsäljare runt omkring som säljer spett vill Danne inte gå till någon annan än Jimmy. Vi köper varsin chorizo och jag halar upp en 20 000-sedel (ja, Colombia har en något devalverad valuta) och undrar om Jimmy har växel. Jimmy grymtar och börjar rota i sin magväska och Danne svarar snabbt:
-Jimmy har alltid växel.
Danne går iväg för att köpa juice och jag ber honom hämta servetter. Behövs inte.
- Jimmy har alltid servetter, hojtar han över axeln.
Dannes förtjusning för Jimmy är svår att undgå, men Jimmy bemöter den med ett svalt intresse. Han suckar lite när Danne vill ha en ny korv, lägger på den och bortsett från enstaka handrörelser med stekspaden, står han orörlig som en stor, svart staty framför grillen. Jimmy är till skillnad från andra colombianska gatuförsäljare påtagligt ointresserad av att prata. När vi säger hejdå och Danne glatt meddelar att han kommer tillbaka till i morgon, grymtar Jimmy till, utan att röra en min.
Vi vänder på klacken och spatserar tillbaka. Danne är nöjd, trots frånvaron av grillspett.
- Såg du vilket leende han gav mig? Vilken kille alltså.

Making it worse? How could it be worse???

Veckan som gick har utan tvekan varit en av de mest prövande under min vistelse, därav frånvaron av blogginlägg. Det började med hög feber och för någon med min lätt hypokondriska läggning var det mycket lätt att misstänka att det rörde sig om malaria, särskilt eftersom jag under hela resan varit myggornas favorit.

Detta leder till ett mindre behagligt besök på ett sjukhus i Cartagena, där jag efter en rutinundersökning blir förd till en liten brits ute i vänthallen, med tillhörande droppställning. Utan vidare förklaring drar en barsk sjuksköterska fram en sticka, drar fram min hand och sticker hål i venen medan jag är mycket nära en panikångestattack (de som känner mig vet att jag inte är så bra på att hantera blod, sår och sprutor) Hon tar blodprov men lämnar mig sedan med droppställning ansluten till venen i min hand och när jag ser slangen som är kopplad till min hand får jag en ny panik-attack och skriker HUR LÄNGE SKA JAG LIGGA MED DEN HÄR GREJEN KOPPLAD TILL MIN HAND? och får svaret en timma. En timma med denna utrustning är mer än jag kan hantera och jag börjar genast storgråta till åsyn för alla som sitter och väntar och går förbi mig i hallen. Jag försöker att sova, tänka på annat, inte tänka på slangen som är kopplad till min ven men det går inte så bra. Efter en och en halv timma har jag fortfarande inte blivit befriad från droppet och jag börjar, viftandes (med min andra hand) stoppa alla sjuksköterskor och läkare som skyndar förbi och fråga när i helvete någon kommer och plockar bort skiten från min hand. Snart, får jag veta. Snart förvandlas till 20 minuter och när den sista sjuksköterskan travar förbi och försöker lugna mig med att de snart tar bort droppet, tappar jag tålamodet och ryter att de har sagt snart i en halvtimma och nu vill jag att de kommer hit och plockar bort det här NU, entiendes?
Kort därefter blir jag befriad från droppet och läkaren uppenbarar sig snart och meddelar att det varken är Dengue eller Malaria-feber och ger mig ett slarvigt skrivet recept med medicin innan han försvinner lika kvickt som han kom.
Jag vandrar på darriga ben ut i solen, stoppar en taxi och åker hem, där jag sedan tillbringar större delen av veckan. Min snälla rumskompisar köper mat, frukt och vatten till mig där jag ligger och svettas i min säng.
När febern börjar gå ner efter några dagar inträffar en ny katastrof. Datorn kollapsar. Boom, död. Böner, besvärjelser och hotelser hjälper inte, det enda som uppenbarar sig är en ilsket blå skärm med text som inte gör mig klokare. I detta läge är det inte långt till att jag börjar springa runt i lägenheten, sparka på allt som rör sig och skrika Jehova! Jehova! Jehova!, eftersom saker inte gärna kan bli värre.

Men saker och ting löser sig till mirakulöst till slut. En ny läkare och ett par nya blodprov och mediciner senare har febern försvunnit. Även datorn är med hjälp av en lokal datortekniker, min hjälte, återuppstånden från de döda, med ny hårddisk och all information sparad. Och jag ser fram emot en ny vecka utan katastrofer.

Och kvinnorna

Av någon anledning går det bättre för mig att bonda med killarna än tjejerna i mitt nya hus. Med tjejerna hamnar jag ofta i samtal jag känner mig lätt obekväm i.
Sitauation 1. Jag är på väg ut från badrummet då jag stöter ihop med Diana. Vi har inte träffats innan och hälsar och jag berättar att jag kommer från Sverige.
- Sverige? Ah, säger Diana och suckar sentimentalt.
- Jag hade en svensk pojkvän tidigare. Muy bien, muy noble. Han uppförde sig mycket väl.
Hon gnuggar fingrarna mot varandra.
- Y mucha plata. Han hade gott om det, förstår du? Och kunde ge mig det jag pekade på.
Mitt leende blir stelare och stelare.
- Jaså? Vad… bra.
- Mm. Svenska killar gillar colombianskor. Eller hur?
- Eh.. det är möjligt.
- Bueno mi vida, vi får pratas vid senare, säger Diana och vinkar på väg ut.

Situation 2. Marisol visar upp sajten där hon har ett inloggningskonto och mejladress. Bellas Mujeres Colombianas heter den. Den används först och främst av utländska män, mest amerikaner i medelåldern som vill träffa colombianska tjejer i Marisols ålder (21 år). Här kan Marisol brevväxla med massor av män i sina bästa år, med stabil ekonomi som är villiga att betala Marisols biljett till Staterna, eller åka hit på semester och träffa Marisol. Hon visar upp den senaste korrespondensen med Larry, en tunnhårig man i 50-års åldern som vill veta om Marisol pratar någon engelska alls och som gillar hennes bilder och gärna vill träffas snart. Han ser fram emot att höra hennes sweet voice på telefon, hittills har de mest mejlat via sajten som har en slags Google översätt- funktion vilket gör att båda kan skriva på sitt språk och så blir mejlet översatt direkt. Tur, för Larry pratar ingen spanska och Marisol pratar inte engelska.
Jag får inte ihop det. Marisol är välutbildad, mitt inne i sina läkarstudier och bor tillsammans med sin pojkvän i huset. Varför vill hon brevväxla med tunnhårige Larry?
Jo, någon gång efter studierna här vill hon specialisera sig inom ett område som man inte kan läsa här, däremot i USA. Men att ta sig till USA och få upphållstillstånd för en colombian är av olika anledningar en minst sagt komplicerad process. Och den kan underlättas av att man har en pojkvän som heter Larry. Hennes nuvarande pojkvän känner till korrespondensen via Bellas Mujeres Colombianas. Säger Marisol lugnt och loggar ut, efter att ha svarat på Larrys mejl.
Precis som mycket annat i Colombia följer detta resonemang sin helt egna logik som är glasklar för någon som Marisol, och fullständigt obegriplig för mig.

Jag har flyttat.

Ny stad och ny adress. Kuststaden Cartagena är ett paradis jämfört med Sincelejo. Den är också känd för att vara en av Colombias vackraste städer, men många byggnader från kolonialtiden som har bevarats i näst intill ursprungsskick. Det var här piraten Francis Drake härjade på 1500-talet och det var här Gabriel Garcia Marquez skrev en stor del av sina alster. Till skillnad från Sincelejo finns här något som liknar stadsplanering, så staden är full av vackra torg, kyrkor, katedraler och trevliga kaféer som faktiskt serverar drickbart kaffe till min stora förtjusning (ett klart lyft från Sincelejo där definitionen på kaffe var uppvärmt vatten blandat med snabbkaffepulver.)
Självklart ska man inte idyllisera Cartagena allt för mycket. Här finns naturligtvis också stora problem, fattigdom och social misär. Detta ryms i förorterna som ligger på tryggt avstånd från den gamla stadskärnan, dit turisterna åker. Ironiskt nog omges den gamla staden fortfarande till stora delar av en lång stenmur, som byggdes av ca 8000 afrikanska slavar för att skydda kolonialherrarna mot piratangrepp på 1500-talet.
Och det är här jag bor, i ett rum med en orange balkong och blomrankor. I ett hus med fem andra studenter.

Min första kväll i Cartagena tar Pablo och Gustavo, två av studenterna, på sig ansvaret att introducera mig för staden och vi hamnar först på en liten restaurant i hörnet av Plaza Trinidad, som bara har ett bord på uteserveringen. Där sitter också Alonso, en skrynklig och mycket brun farbror på över 80 år, i randig skjorta och en vit keps med ett amerikanskt baseballteam på huvudet. Han sippar på en apelsinläsk med sugrör och blandar sig ofta i samtalet.
Vi kommer in på familj och Pablo berättar att det i Colombia är vanligt att börja bilda familj vid 15, 16 år. Vid 25, 30 år har många redan barnbarn. Sedan finns ju också motsatsen. De som aldrig gifter sig och bor kvar hemma hela livet. En av Pablos bekanta är 38 år och har fortfarande inga planer på att lämna föräldrahemmet, där han fortfarande får maten lagad och kalsongerna tvättade. Hopplös typ, säger Pablo.
- Jag vet hur det är, knarrar Alonso upprört. Den gälla rösten höjs en oktav.
- Min son är över 60 år och vägrar fortfarande flytta hemifrån. Jag ber honom varje dag att gifta sig och skaffa barn men han vägrar.
Servitrisen fnissar. Vi reser oss och lämnar Alonso vid sitt bord för att gå vidare till det ändlösa utbudet av barer och diskotek, där rödflammiga backpackers och turister trängs med strandraggare, sjömän i vita uniformer och unga colombianskor i kort- kort och sylvassa klackar. Jag får en grundlig grundkurs i både salsa och reggaeton och är inte hemma förrän vid halv fyra snurret, då en granntupp börjar skrika.

Var inte rädd för belgarens dreads

Ett av veckans möten blir på kontoret för en nationell fredsorganisation, där jag träffar en A, en klotrund och pratsam dam med vänligt plirande ögon bakom lika runda glasögon. Där träffar jag även Pedrito, en spinkig tonåring som öppnar dörren med ett trumpet uttryck i ansiktet och surmulet annonserar min ankomst till A, som genast studsar upp och omfamnar mig hjärtligt.
Intervjun visar sig bli svårstyrd. Har märkt att det är svårare än man kan tro att få folk att svara på det jag frågar om. A är inget undantag och hon pladdrar glatt i en kvart innan jag hunnit ställa min första fråga. Så fort det är något som behöver skrivas ut, eller så fort hon behöver namn eller telefonnummer till någon, kastar hon huvudet tillbaka och skriker: "PEDRITO!!!", varpå Pedrito uppenbarar sig i dörröppningen med ett livstrött ansiktsuttryck.
Innan jag tackar för mig berättar jag om mina planer för veckan och vilka städer jag kommer att besöka för att träffa fler kontakter och A börjar genast komma med förmaningar rörande min säkerhet. Pedrito kallas in på nytt och A pekar på honom och förklarar att det kan vara en bra idé att medhava Pedrito på resan. Tanken på att Pedrito skulle utgöra mitt manliga beskydd är så lustig att jag får kämpa för att bevara ett allvarligt ansiktssuttryck medan jag tackar för erbjudandet.
Slutligen erinrar sig A om att det finns ytterligare en europeisk student här i staden som skriver om participativ demokrati, en belgare. Pedrito försvinner ut för att hämta belgarens kontaktuppgifter och A uppmanar mig att uppsöka honom snarast möjligt.
- Men bli inte rädd för hans dreads, säger hon och visar med de knubbiga händerna att dreadsen går ner till midjan.

Rövarna i Kamomilla stat

Vid ett skrangligt cafébord i det stora shoppingkomplexet Exito, träffar jag G. Han är en 20-någonting- åring med glasögon och välkammad frisyr, är fristående konsult för bl.a. FN:s befolkningsfond och representant för en ungdomsorganisation i en av de fattigaste städerna i Colombia. G är välartikulerad och välformulerad och pratar med den typiska Karibiska kust- dialekten, utan S.
Han skräder inte orden när det gäller den politiska utvecklingen och skrattar ibland till, som ett sätt att understryka det sjuka politiska system som präglar landet.
- Min stad är den tredje i Colombia där risken för korruption är störst. I COLOMBIA! Det säger något om nivån på de statliga institutionerna här. I lördags åkte vår borgmästare i fängelset. Den här regionen visar tydligt omorganiseringen och övertagandet av staten, av de paramilitära grupperna. De har inte bara blivit stärkta av staten, utan de har tranformerat staten. Strukturen i staten.

I sin utmärkta bok Cocaina: en bok om dom gör det, är författaren Magnus Linton inne på ett liknande spår. Han berättar om ett besök som utrikesminister Carl Bildt gjorde 2006, då Bildt hyllade den dåvarande presidenten Alvaro Uribe för hans ”fasta hand” i kampen mot knarkhandeln och kriminaliteten och menade att ”allt det där är borta nu”. Bildt berömde alltså en president som av många pekats ut som en gammal affärskompanjon till den store knarkkungen Pablo Escobar. Forna ledare för de paramilitära grupperna har på senare år gått ut och erkänt att de låg bakom och sponsrade stora delar av Uribes presidentvalskampanj.

Under de värsta och våldsammaste åren, efter 2004 och framåt, blev G mordhotad två gånger. Vid ett tillfälle var han tvungen att lämna sin stad. Av någon anledning representerade han ett hot mot de paramilitära grupperna, i egenskap av lärare i en skola för barn, där han undervisade i mänskliga rättigheter. Han skrattar till.
- Så är det att jobba med mänskliga rättigheter här.
Han fortsätter.
- Det nationella regeringen säger att vi är inne i en ”trancision”. Övergång till fred. Jag tror inte ett ögonblick på det. Visst, det sker inte öppet stora massakrer längre. Men det systematiska våldet har inte upphört. Nyligen blev tre bondeledare mördade här i närheten. De kämpade för rätten till sin jord. Det som har skett är ett nedtystande. Punktmarkerade mord och försvinnanden i stället för större massakrer. Men det fortsätter, mord och systematiska brott mot mänskliga rättigheter. Dynamiken i konflikten har ändrats, så att konflikten har tystats ner, istället för att försvinna. Alla grundorsaker till att konflikten från början uppstod är ju kvar! Det enda som har ändrats är att man bytt strategi. Sättet att presentera konflikten.

Sorlet i köpcentret fortsätter. Bakom oss sitter barnfamiljer och äter glass och tittar på Mr Beans äventyr på en storbildsskärm. En militär går förbi med handen på sin AK5a. Ibland är det svårt att tänka sig att konflikten är pågående. Vilket kanske illustrerar det som G säger. Konflikten har blivit undangömd men den fortsätter med ett nytt grepp, även om den inte märks av på det hotell där Bildt övernattar i Bogotá.

Santa Marta

Även Santa Marta faller mig i smaken, en fin liten stad med gamla hus i kolonialstuk, precis vid kusten. Och så finns det fler turister än undertecknad och för första gången måste jag erkänna att det är skönt att inte vara ensam utböling. Det ÄR skönt att kunna gå ut på gatan i en stad som inte är Sincelejo (där turistindustrin av naturliga skäl, är lika med noll), utan att folk pekar, glor och skriker amerikan efter mig i varje gathörn.
Det har också sin charm att slippa bli väckt av en skrikande moto-taxi, att kunna ta en joggingtur vid havet på morgonkvisten och att kunna röra sig ute på stan efter kl. 19.00. Det här med att turista ensam går bättre än jag trott. Jag var orolig över att känna mig som en ensam japansk affärsman som driven av tristess tvingas dricka sig deprimerande full på allt i minibaren och slutar kvällen med att porrzappa med en slips på huvudet. Men det är faktiskt ganska skönt att kunna planera sin dag helt efter eget huvud och flanera runt utan en tanke på någon annan än sig själv.
Vid dagens slut köper jag en grillad majskolv och sätter mig vid strandkanten som befolkas av förälskade par, strandraggare, barnfamiljer och rätt många strandförsäljare som prackar på folk trendiga hajtands-halsband. Självklart stannar rätt många av dem till hos mig och bedyrar att jag inte kommer att se maken till smyckeskonst någon annanstans. Och självklart går jag på det. Helvete, vad bra de är.
En rynkig farbror stannar till och visar upp sin låda med halsband, armband och ringar.
- Mi amor, jag ser direkt att du är en kvinna med god smak.
- Åh, jag vet inte…
- Låt mig berätta om mina smycken. De är unika, jag försäkrar dig att du inte kommer hitta dem någon annanstans.
- Jag ska nog inget ha...
- Mi amor, att titta kostar ingenting.
Och med den lilla meningen får han mig direkt på fall och det slutar med att jag sätter en ring på mitt tjockaste finger, som sedan inte går att få av (Mi amor, du märker att den vill stanna hos dig), och sedan vandrar därifrån med både ring och ett armband till min lilla Malmö-sambo med texten: El señor es mi pastor.

Valledupar

Efter en 7 h lång bussresa når jag Valledupar på torsdagseftermiddagen. Valledupar är till skillnad från Sincelejo en vacker stad, full med fina gamla hus och torg och omgärdad av parker och naturreservat där indianer bor och som man kan åka och hälsa på om man hinner. Det hinner jag dessvärre inte den här gången. När jag landat på vandrarhemmet och duschat, ringer jag upp min kontakt, GT som jag ska träffa för intervju. Detta samtal blir ett bra exempel på när den svenska stelbentheten möter den colombianska spontaniteten.
- Ja hallå? Jag är framme nu och tänkte bara bekräfta vårt möte i morgon kl 8.00?
- Haaaaina, BIENVENIDA A VALLEDUPAR!!!
- Ja, eh, hehe. Tack… Ja så tänkte jag då bara stämma av att vi träffas i morgon kl 8.00?
- Nej nej nej. Haina, lyssna här. Jag är precis klar med ett möte här, så jag kommer och hämtar upp dig direkt på ditt hotell och sedan åker vi till kontoret så får du träffa alla medarbetare och så går vi ut och äter middag ikväll. Hur låter det?
- Ja det låter jättebra. Och så var det mötet i morgon…
- Jaja. Är du upptagen imorgon vid lunch, mi amor?
- Näää..
- Då är du medbjuden till en födelsedagslunch som vi håller för en kollega på kontoret.
- Tack..
Tio minuter senare saktar GT:s bil in framför hotellet, han tutar och viftar åt mig att hoppa in i bilen. Vi åker vidare om GT:s bostad där han stannar till för att gå in och fixa något.
Jag blir erbjuden öl eller vin (vatten blir bra tack!) och sedan åker vi till kontoret där GT släpper av mig och säger åt sin personal att ta med mig ut på middag, innan han rusar vidare på sitt nästa möte. Fortfarande har jag inte lyckats få någon klarhet i om intervjun kan äga rum imorgon kl.8.00.

På vandrarhemmet där jag bor i Valledupar finns gott om märkliga karaktärer. En sådan är hippietanten, som ägnar sig åt att skriva reseböcker om Colombia. Hippietanten är en amerikanska i 60-årsåldern, med grått hår i en lång fläta på ryggen, mustasch- prydd överläpp och stålkantade glasögon. Jag sitter och bläddrar förstrött i en Lonely Planet då hon närmar sig.
- Mademoiselle?, börjar hon i ett försök att identifiera min nationalitet.
- Spanish or english?
Så fort jag klargjort nationalitet och språk börjar hippietanten berätta om guideboken hon är redaktör till, om indianerna i Guajira som har en unik metod att lösa konflikter och om den sorgliga avsaknaden av ett baseball- lag i Sincelejo. Ibland blottas hennes tandrad som i bästa fall kan kallas sned, och som strängt taget, för att säga som det är, är en halv tandrad. Hon frågar vad i helvete det är jag gör i Sincelejo och jag medger att jag ställt mig frågan själv. Då hon får veta vad det är lyser hon intresserat upp.
- Well, thanks for doing that work.
Hippietanten berättar om svårigheterna hon haft med guidebooks- författandet under åren som “el paramilitarismo” var som värst och många områden avspärrade för allmänheten, ”red-zoned”. Hon rundar av.
- Well, if it is something I´ve learnt about Colombia during these years, it is: You keep your eyes and ears open, and your mouth shut.
Hon spänner blicken i mig och ler sedan ironiskt så att den halva tandraden blottas.

Mot Sherwoodskogen!

Nej, nu lämnar jag den här asfalts- och avgasstaden för ett par dagar och förflyttar bikini och diktafon till vackra Valledupar och Santa Marta. Jösses vad skönt det ska bli med miljöombyte! Ber till Gud att moto-taxi-fenomenet inte är lika stort där.

Det här är Sincelejo

Det här är en stad där den informella ekonomin frodas. Där det är omöjligt att passera en gata utan ett litet stånd där någon sitter och säljer mobilsamtal, frukt, empanadas eller chorizo. På samma gata är det också omöjligt att undgå åtminstone tio stycken moto-taxis, som verkar vara det vanligaste yrket för unga män i 20-årsåldern. Det här med moto-taxis är fascinerande. Det övergår mitt förstånd hur denna tjänst kan vara så efterfrågad att majoriteten av den unga manliga befolkningen här kan försörja sig på det. En svensk kvinna jag träffade i Bogotá förklarade att det här med moto-taxis är ett populärt jobb för unga killar eftersom det tillkommer en viss status i att äga en moto. Då kan man åka jättesnabbt och tuta så ofta man vill, varje gång man ser en tjej till exempel. Skrika kan man också, medan man åker. Och det gör dom. Skriker och tutar, tutar och skriker. Detta medför att det väldigt sällan är tyst i Sincelejo.
Men det finns ju också andra sätt att fånga tjejernas uppmärksamhet. På torget Plaza de Santander som jag passerar ibland, sitter alltid klungor med sysslolösa män. De dricker läsk och säger ksss, kss, kss så fort en tjej går förbi och smackar gillande. Alla har vi våra sätt att få tiden att gå.

Förvisad

Tredje dagen jag besöker biblioteket får jag inte komma in. Efter att ha låst in tygpåse och väska i skåpet pekar mannen i receptionen på mina böcker. Dessa får jag inte ta in, bara anteckningsblock.
- Igår och i förrgår fick jag ta med dem in, utbrister jag ilsket.
Mannen i receptionen och vakten skakar på huvudet.
- Så det är olika regler för olika dagar?
De skakar återigen på huvudet och upprepar att anteckningsböcker är ok, inte böcker. Jag tröttnar på att tvinga mig in på ett ställe som uppenbarligen inte vill ha mig som kund. Gör en arg axelryckning åt båda på klassiskt latino- manér, vänder på klacken för att plocka ut mina böcker och marscherar ut i solen.
Jag slår mig ner på ett café på hörnan med skrangliga röda plaststolar, med förhoppningen att kunna läsa utvärderingar en stund trots bilarnas tjut i bakgrunden. Det första som händer är att stadens byfåne vandrar in och kräver bordsgrannens uppmärksamhet. Han predikar om jordens undergång och mänsklighetens förfall en stund och när han är klar med grannen kommer naturligtvis turen till mig.
- Señorita, börjar han högtidligt. Disculpe, men jag måste be om er uppmärksamhet en stund medan jag berättar om mänsklighetens förfall.
Jag tittar stint ner i min bok.
- Señorita, fortsätter byfånen. Har jag er uppmärksamhet?
Jag tittar upp från boken.
- Nej.
Konstigt nog nöjer sig byfånen med detta för han muttrar ett ”disculpe” och vandrar vidare för att terrorisera min andra bordsgranne.
Jag återgår till mina utvärderingar.

Konsten att vara invandrare

Ja, det är ungefär så jag känner mig den här veckan. En invandrare och flykting. Trots att min situation antagligen är den motsatta till många andra flyktingar (känner inte till statistik, men tror inte att det är vanligt att folk medvetet flyr från Sverige till länder där det råder väpnad konflikt). Men i övrigt kan jag tänka mig att jag delar många erfarenheter med de flesta människor som tagits ur sin naturliga kontext och blivit satta på ett ställe där det inte känner någon, inte förstår kulturen och inte fattar vad man bör och inte bör göra eller vad som är ett naturligt uppträdande.

Efter att ha tagit några promenader på egen hand in till stadskärnan bestämmer jag mig för att tiden nu är mogen att inta stadens bibliotek. Inget ont om mitt boende, men ett stekhett rum utan skrivbord kan förstöra motvationen för den bäste. Så jag uppsöker Museo del Banco de la Republica en varm dag, med böckerna i en tygkasse. Jag hittar byggnaden, Yes!, kommer in i entrén och ser några trevliga läsbord med luftkonditionering. Går förbi utlåningsdesken, säger Buenas till flickorna bakom den (som tittar mycket undrande på mig) och ska precis sätta mig då jag känner en knackning på axeln. Det är en säkerhetsvakt som pekar på min väskor. Vid det här laget van vid den obligatoriska genomsökningen av mina personliga attiraljer sträcker jag samarbetsvilligt fram väskorna till honom, men det räcker inte. Han pekar mot skåpen i entrén, där man måste försvara dem. Till allas beskådan följer vakten mig ut till skåpen och demonstrerar, som vore jag utvecklingsstörd, i detalj hur man stoppar ner myntet i luckan och får en nyckel. Jag tar rodnande ut böckerna i väskorna och går in i biblioteket och sätter mig igen, denna gång utan att säga Buenas till de fnittrande flickorna.

Ibland hittar jag adresserna dit jag ska, ibland inte. Ganska ofta känns det ganska ensamt i Sincelejo, där jag än så länge bara känner señora Luz och hennes man. Ganska ofta saknar jag mitt hemland ganska mycket, där jag vet hur man beter sig, vad man bör och inte bör göra och där folk talar mitt språk och förstår mina skämt. Jag har tidigare fnyst åt de töntar som åker utomlands och börjar hänga med svenskar det första de gör, men nu skulle jag ge mycket för att träffa en compatriot. Eller en colombian för den delen, bara det är någon som vill umgås. Då tänker jag att någon borde ge Jimmie Åkesson ett SIDA-stipendium för att åka till andra sidan världen, slå sig ner i en liten stad där han inte känner en käft och försöka göra sig hemmastadd och integreras efter bästa förmåga.

Sincelejo

Då har man bytt stad igen. En förflyttning norrut mot kusten. Sincelejo kommer att ta längre tid att vänja sig vid. Staden är känd för fyra saker:
- Hög arbetslöshet
- Mängder av desplacados, folk som förflyttats p.g.a översvämmningar, krig och elände.
- Förekomst av väpnade grupper
- Trevlig frukt.

Jag bor hemma hos la señora Luz och hennes man, samt en smutsvit hund och en väldigt mager katt. La señora Luz dukar fram almuerzo åt mig så fort jag anländer och ger noga akt på att jag äter tillräckligt med grönsaker. Efter lunchen går hon igenom vad som gäller i huset och i staden, vilka som är "los barrios feos" (de dåliga stadsdelarna) och vilka stråk man kan promenera omkring i. Hon ställer fram två rangliga plaststolar utanför ytterdörren.
- Ahora nos sentamos afuera (nu sätter vi oss ute), förklarar hon på sitt myndiga vis som tydligt gör klart att det inte rör sig om en frivillig aktivitet.
Vi sätter oss utanför huset med utsikt mot gatan och betraktar grannarna som stannar förbi och pratar med Luz, skrikande ungar och moto-taxis (motorcykeltaxis) som kör till höger och vänster. Moto-taxis som förbjudits i Baranquilla, eftersom de ökar brottsstatistiken markant. Som en UNDP-rådgivare tidigare i veckan förklarat: för att stjäla eller mörda är det enda man behöver en motorcykel och ett vapen.

Jag tar en promenerad ensam runt kvarteret, på Luz inrådan utan värdesaker eller pengar på mig. Iförd avklippta jeansshorts och med den militärgröna kepsen ordentligt nertryckt över pannan. Det första som händer är att en dam stannar mig och frågar om vägen. Tar det som ett exempel på hur klockrent jag smälter in i omgivningen. Jag är helt klart nere med skiten.

Hemmavid

Sakta men säkert lär jag mig navigera i staden. I början ser jag det mesta från ett taxifönster, men efter hand börjar jag hoppa på de små färgglada stadsbussarna och promenerar omkring mycket själv, om än med ett krampaktigt tag om portföljen.
Det börjar likna vardag här. Jag har hittat en härligt grön och lummig park i närheten av Jaimes lägenhet, belägen precis nedanför bergen och med en fin utsikt över staden och det är här jag tar min joggingrunda på morgonen. Jag träffar många människor på kontor under de här dagarna och slås av kontrasten mellan FN-skrapan och de svala tjänstemän den huserar å ena sidan, och de skrikande gatuförsäljarna, klottret, de tjutande bilarna och avgaserna å andra sidan.

No Air!

Jag måste förbereda intervjumaterial och transkribera men jag kan inte tänka. Precis som min Malmö-sambo för några år sedan har nu även Jaimes dotter Juanita ramlat över låten No Air med Jordin Sparks. Och precis som M anser Juanita att låten växer med varje genomlyssning, varför det nu är ett ständigt pågående No Air-maraton i lägenheten. När Juanita tröttnat på att spela originallåten hittar hon en playback- version på Youtube, där hon till piano-ackompanjemang för full hals kan sjunga med i varje textrad.
- But HOW, do you expect ME, to live alone with just ME?
Jag undrar om detta kan klassificeras som tortyr. Precis som att en vattendroppe inte gör någon större skada, så gör ju inte en genomlyssning en människa tokig. Det är när genomlyssningarna börjar pågå oavbrutet i tre timmar som risken för varaktiga men ökar.
No Air. Jag känner att just denna textrad på ett ypperligt sätt sammanfattar mitt tillstånd just nu.

Första mötet i Bogotá.

Min första heldag i Bogotá stiger jag upp vid 9-tiden efter att ha sovit i 12 timmar. Jaime, som jag ska bo hos under min tid i Bogotá, är ute och lämnar sin dotter Juanita på teaterskolan och jag är ensam i lägenheten, sånär som på hembiträdet Juana och hennes lilla dotter Miriam, som sitter vid köksbordet och gör läxor. Jag presenterar mig för Juana och Miriam och de tar frågande min utsträckta hand. Här i Colombia är det kindpussar som gäller, lär jag mig senare. En enstavig konversation inleds med Juana.
-Frukost?
- Ja tack.
- Ägg?
- Ja tack.
- Kaffe?
- Ja tack.
Juana försvinner in i köket för att börja min frukost och jag blir stående utanför och undrar för mig själv om jag ska erbjuda henne hjälp att tillreda min frukost. Kommer fram till att det får mig att framstå som ännu konstigare och slår mig ner vid köksbordet med Miriam, som betraktar mig med stora ögon.
- Hur gammal är du?
- 8.
- Muy bien.
Där tar samtalsämnena slut och Juana kommer strax in med ägg, kaffe, bröd och quesito.
Det är meningen att jag ska träffa R.N idag, en svensk man som har bott i Colombia de senaste 30 åren, som jobbar på en stor samarbetsorganistation för amerikanska länder och som Stefan på min gamla praktikplats tipsat om, då R.N har koll på "allt" i Colombia. Efter några telefonsamtal får jag tag på R.N. och vi kommer överrens om att mötas vid restaurangen La Jugetería, ett stenkast från Jaimes lägenhet. Väntandes utanför La Jugetería kommer jag på att jag egentligen inte har sett R.N., vilket kan bereda väg för en pinsam situaion. Har bara fått honom beskrivet för mig av Stefan, som inte sett på honom på flera år. Men då R.N. kommer körande förstår jag direkt att det bara kan vara han. Storvuxen, i skjorta och fleecetröja. Grått skägg och håret i en liten hästsvans där bak. Pilotglasögon. R.N. förstår direkt att det bara kan vara jag och böjer sig ner för en liten kindpuss. Sedan vänder han sig till servitören.
- Tienen jugo? Espresso? Bien.
Vi travar in och slår oss ner och R.N. beställer det han ska ha och vänder sig sedan till mig. Han vill veta varför jag valt att åka till Colombia och varför jag valt att undersöka just detta projekt. FN, förstår jag senare, har R.N. inte mycket till övers för, det är mycket "bla bla". Jag förklarar vad som är målet med uppsatsen och R.N. grymtar. Han tar upp mobilen och börjar ringa runt till alla sina kontakter i den region jag ska till.
- Hola Carlos, är allt bra kompis? Jo det är fint, jag sitter här med en muchachita sueca som ska undersöka ett FN-projekt i Montes de Maria. Tänkte att du kanske kan hjälpa till. Hon är här i två månader. Vad hon heter? Det har jag ingen aning om.Vad heter du?
Dejten med R.N. tar en timma ungefär och han är den första jag fikar med i Bogotá.