Ny stad och ny adress. Kuststaden Cartagena är ett paradis jämfört med Sincelejo. Den är också känd för att vara en av Colombias vackraste städer, men många byggnader från kolonialtiden som har bevarats i näst intill ursprungsskick. Det var här piraten Francis Drake härjade på 1500-talet och det var här Gabriel Garcia Marquez skrev en stor del av sina alster. Till skillnad från Sincelejo finns här något som liknar stadsplanering, så staden är full av vackra torg, kyrkor, katedraler och trevliga kaféer som faktiskt serverar drickbart kaffe till min stora förtjusning (ett klart lyft från Sincelejo där definitionen på kaffe var uppvärmt vatten blandat med snabbkaffepulver.)
Självklart ska man inte idyllisera Cartagena allt för mycket. Här finns naturligtvis också stora problem, fattigdom och social misär. Detta ryms i förorterna som ligger på tryggt avstånd från den gamla stadskärnan, dit turisterna åker. Ironiskt nog omges den gamla staden fortfarande till stora delar av en lång stenmur, som byggdes av ca 8000 afrikanska slavar för att skydda kolonialherrarna mot piratangrepp på 1500-talet.
Och det är här jag bor, i ett rum med en orange balkong och blomrankor. I ett hus med fem andra studenter.
Min första kväll i Cartagena tar Pablo och Gustavo, två av studenterna, på sig ansvaret att introducera mig för staden och vi hamnar först på en liten restaurant i hörnet av Plaza Trinidad, som bara har ett bord på uteserveringen. Där sitter också Alonso, en skrynklig och mycket brun farbror på över 80 år, i randig skjorta och en vit keps med ett amerikanskt baseballteam på huvudet. Han sippar på en apelsinläsk med sugrör och blandar sig ofta i samtalet.
Vi kommer in på familj och Pablo berättar att det i Colombia är vanligt att börja bilda familj vid 15, 16 år. Vid 25, 30 år har många redan barnbarn. Sedan finns ju också motsatsen. De som aldrig gifter sig och bor kvar hemma hela livet. En av Pablos bekanta är 38 år och har fortfarande inga planer på att lämna föräldrahemmet, där han fortfarande får maten lagad och kalsongerna tvättade. Hopplös typ, säger Pablo.
- Jag vet hur det är, knarrar Alonso upprört. Den gälla rösten höjs en oktav.
- Min son är över 60 år och vägrar fortfarande flytta hemifrån. Jag ber honom varje dag att gifta sig och skaffa barn men han vägrar.
Servitrisen fnissar. Vi reser oss och lämnar Alonso vid sitt bord för att gå vidare till det ändlösa utbudet av barer och diskotek, där rödflammiga backpackers och turister trängs med strandraggare, sjömän i vita uniformer och unga colombianskor i kort- kort och sylvassa klackar. Jag får en grundlig grundkurs i både salsa och reggaeton och är inte hemma förrän vid halv fyra snurret, då en granntupp börjar skrika.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire