Konsten att vara invandrare

Ja, det är ungefär så jag känner mig den här veckan. En invandrare och flykting. Trots att min situation antagligen är den motsatta till många andra flyktingar (känner inte till statistik, men tror inte att det är vanligt att folk medvetet flyr från Sverige till länder där det råder väpnad konflikt). Men i övrigt kan jag tänka mig att jag delar många erfarenheter med de flesta människor som tagits ur sin naturliga kontext och blivit satta på ett ställe där det inte känner någon, inte förstår kulturen och inte fattar vad man bör och inte bör göra eller vad som är ett naturligt uppträdande.

Efter att ha tagit några promenader på egen hand in till stadskärnan bestämmer jag mig för att tiden nu är mogen att inta stadens bibliotek. Inget ont om mitt boende, men ett stekhett rum utan skrivbord kan förstöra motvationen för den bäste. Så jag uppsöker Museo del Banco de la Republica en varm dag, med böckerna i en tygkasse. Jag hittar byggnaden, Yes!, kommer in i entrén och ser några trevliga läsbord med luftkonditionering. Går förbi utlåningsdesken, säger Buenas till flickorna bakom den (som tittar mycket undrande på mig) och ska precis sätta mig då jag känner en knackning på axeln. Det är en säkerhetsvakt som pekar på min väskor. Vid det här laget van vid den obligatoriska genomsökningen av mina personliga attiraljer sträcker jag samarbetsvilligt fram väskorna till honom, men det räcker inte. Han pekar mot skåpen i entrén, där man måste försvara dem. Till allas beskådan följer vakten mig ut till skåpen och demonstrerar, som vore jag utvecklingsstörd, i detalj hur man stoppar ner myntet i luckan och får en nyckel. Jag tar rodnande ut böckerna i väskorna och går in i biblioteket och sätter mig igen, denna gång utan att säga Buenas till de fnittrande flickorna.

Ibland hittar jag adresserna dit jag ska, ibland inte. Ganska ofta känns det ganska ensamt i Sincelejo, där jag än så länge bara känner señora Luz och hennes man. Ganska ofta saknar jag mitt hemland ganska mycket, där jag vet hur man beter sig, vad man bör och inte bör göra och där folk talar mitt språk och förstår mina skämt. Jag har tidigare fnyst åt de töntar som åker utomlands och börjar hänga med svenskar det första de gör, men nu skulle jag ge mycket för att träffa en compatriot. Eller en colombian för den delen, bara det är någon som vill umgås. Då tänker jag att någon borde ge Jimmie Åkesson ett SIDA-stipendium för att åka till andra sidan världen, slå sig ner i en liten stad där han inte känner en käft och försöka göra sig hemmastadd och integreras efter bästa förmåga.