Jag måste förbereda intervjumaterial och transkribera men jag kan inte tänka. Precis som min Malmö-sambo för några år sedan har nu även Jaimes dotter Juanita ramlat över låten No Air med Jordin Sparks. Och precis som M anser Juanita att låten växer med varje genomlyssning, varför det nu är ett ständigt pågående No Air-maraton i lägenheten. När Juanita tröttnat på att spela originallåten hittar hon en playback- version på Youtube, där hon till piano-ackompanjemang för full hals kan sjunga med i varje textrad.
- But HOW, do you expect ME, to live alone with just ME?
Jag undrar om detta kan klassificeras som tortyr. Precis som att en vattendroppe inte gör någon större skada, så gör ju inte en genomlyssning en människa tokig. Det är när genomlyssningarna börjar pågå oavbrutet i tre timmar som risken för varaktiga men ökar.
No Air. Jag känner att just denna textrad på ett ypperligt sätt sammanfattar mitt tillstånd just nu.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire