Valledupar

Efter en 7 h lång bussresa når jag Valledupar på torsdagseftermiddagen. Valledupar är till skillnad från Sincelejo en vacker stad, full med fina gamla hus och torg och omgärdad av parker och naturreservat där indianer bor och som man kan åka och hälsa på om man hinner. Det hinner jag dessvärre inte den här gången. När jag landat på vandrarhemmet och duschat, ringer jag upp min kontakt, GT som jag ska träffa för intervju. Detta samtal blir ett bra exempel på när den svenska stelbentheten möter den colombianska spontaniteten.
- Ja hallå? Jag är framme nu och tänkte bara bekräfta vårt möte i morgon kl 8.00?
- Haaaaina, BIENVENIDA A VALLEDUPAR!!!
- Ja, eh, hehe. Tack… Ja så tänkte jag då bara stämma av att vi träffas i morgon kl 8.00?
- Nej nej nej. Haina, lyssna här. Jag är precis klar med ett möte här, så jag kommer och hämtar upp dig direkt på ditt hotell och sedan åker vi till kontoret så får du träffa alla medarbetare och så går vi ut och äter middag ikväll. Hur låter det?
- Ja det låter jättebra. Och så var det mötet i morgon…
- Jaja. Är du upptagen imorgon vid lunch, mi amor?
- Näää..
- Då är du medbjuden till en födelsedagslunch som vi håller för en kollega på kontoret.
- Tack..
Tio minuter senare saktar GT:s bil in framför hotellet, han tutar och viftar åt mig att hoppa in i bilen. Vi åker vidare om GT:s bostad där han stannar till för att gå in och fixa något.
Jag blir erbjuden öl eller vin (vatten blir bra tack!) och sedan åker vi till kontoret där GT släpper av mig och säger åt sin personal att ta med mig ut på middag, innan han rusar vidare på sitt nästa möte. Fortfarande har jag inte lyckats få någon klarhet i om intervjun kan äga rum imorgon kl.8.00.

På vandrarhemmet där jag bor i Valledupar finns gott om märkliga karaktärer. En sådan är hippietanten, som ägnar sig åt att skriva reseböcker om Colombia. Hippietanten är en amerikanska i 60-årsåldern, med grått hår i en lång fläta på ryggen, mustasch- prydd överläpp och stålkantade glasögon. Jag sitter och bläddrar förstrött i en Lonely Planet då hon närmar sig.
- Mademoiselle?, börjar hon i ett försök att identifiera min nationalitet.
- Spanish or english?
Så fort jag klargjort nationalitet och språk börjar hippietanten berätta om guideboken hon är redaktör till, om indianerna i Guajira som har en unik metod att lösa konflikter och om den sorgliga avsaknaden av ett baseball- lag i Sincelejo. Ibland blottas hennes tandrad som i bästa fall kan kallas sned, och som strängt taget, för att säga som det är, är en halv tandrad. Hon frågar vad i helvete det är jag gör i Sincelejo och jag medger att jag ställt mig frågan själv. Då hon får veta vad det är lyser hon intresserat upp.
- Well, thanks for doing that work.
Hippietanten berättar om svårigheterna hon haft med guidebooks- författandet under åren som “el paramilitarismo” var som värst och många områden avspärrade för allmänheten, ”red-zoned”. Hon rundar av.
- Well, if it is something I´ve learnt about Colombia during these years, it is: You keep your eyes and ears open, and your mouth shut.
Hon spänner blicken i mig och ler sedan ironiskt så att den halva tandraden blottas.