Och kvinnorna

Av någon anledning går det bättre för mig att bonda med killarna än tjejerna i mitt nya hus. Med tjejerna hamnar jag ofta i samtal jag känner mig lätt obekväm i.
Sitauation 1. Jag är på väg ut från badrummet då jag stöter ihop med Diana. Vi har inte träffats innan och hälsar och jag berättar att jag kommer från Sverige.
- Sverige? Ah, säger Diana och suckar sentimentalt.
- Jag hade en svensk pojkvän tidigare. Muy bien, muy noble. Han uppförde sig mycket väl.
Hon gnuggar fingrarna mot varandra.
- Y mucha plata. Han hade gott om det, förstår du? Och kunde ge mig det jag pekade på.
Mitt leende blir stelare och stelare.
- Jaså? Vad… bra.
- Mm. Svenska killar gillar colombianskor. Eller hur?
- Eh.. det är möjligt.
- Bueno mi vida, vi får pratas vid senare, säger Diana och vinkar på väg ut.

Situation 2. Marisol visar upp sajten där hon har ett inloggningskonto och mejladress. Bellas Mujeres Colombianas heter den. Den används först och främst av utländska män, mest amerikaner i medelåldern som vill träffa colombianska tjejer i Marisols ålder (21 år). Här kan Marisol brevväxla med massor av män i sina bästa år, med stabil ekonomi som är villiga att betala Marisols biljett till Staterna, eller åka hit på semester och träffa Marisol. Hon visar upp den senaste korrespondensen med Larry, en tunnhårig man i 50-års åldern som vill veta om Marisol pratar någon engelska alls och som gillar hennes bilder och gärna vill träffas snart. Han ser fram emot att höra hennes sweet voice på telefon, hittills har de mest mejlat via sajten som har en slags Google översätt- funktion vilket gör att båda kan skriva på sitt språk och så blir mejlet översatt direkt. Tur, för Larry pratar ingen spanska och Marisol pratar inte engelska.
Jag får inte ihop det. Marisol är välutbildad, mitt inne i sina läkarstudier och bor tillsammans med sin pojkvän i huset. Varför vill hon brevväxla med tunnhårige Larry?
Jo, någon gång efter studierna här vill hon specialisera sig inom ett område som man inte kan läsa här, däremot i USA. Men att ta sig till USA och få upphållstillstånd för en colombian är av olika anledningar en minst sagt komplicerad process. Och den kan underlättas av att man har en pojkvän som heter Larry. Hennes nuvarande pojkvän känner till korrespondensen via Bellas Mujeres Colombianas. Säger Marisol lugnt och loggar ut, efter att ha svarat på Larrys mejl.
Precis som mycket annat i Colombia följer detta resonemang sin helt egna logik som är glasklar för någon som Marisol, och fullständigt obegriplig för mig.

Jag har flyttat.

Ny stad och ny adress. Kuststaden Cartagena är ett paradis jämfört med Sincelejo. Den är också känd för att vara en av Colombias vackraste städer, men många byggnader från kolonialtiden som har bevarats i näst intill ursprungsskick. Det var här piraten Francis Drake härjade på 1500-talet och det var här Gabriel Garcia Marquez skrev en stor del av sina alster. Till skillnad från Sincelejo finns här något som liknar stadsplanering, så staden är full av vackra torg, kyrkor, katedraler och trevliga kaféer som faktiskt serverar drickbart kaffe till min stora förtjusning (ett klart lyft från Sincelejo där definitionen på kaffe var uppvärmt vatten blandat med snabbkaffepulver.)
Självklart ska man inte idyllisera Cartagena allt för mycket. Här finns naturligtvis också stora problem, fattigdom och social misär. Detta ryms i förorterna som ligger på tryggt avstånd från den gamla stadskärnan, dit turisterna åker. Ironiskt nog omges den gamla staden fortfarande till stora delar av en lång stenmur, som byggdes av ca 8000 afrikanska slavar för att skydda kolonialherrarna mot piratangrepp på 1500-talet.
Och det är här jag bor, i ett rum med en orange balkong och blomrankor. I ett hus med fem andra studenter.

Min första kväll i Cartagena tar Pablo och Gustavo, två av studenterna, på sig ansvaret att introducera mig för staden och vi hamnar först på en liten restaurant i hörnet av Plaza Trinidad, som bara har ett bord på uteserveringen. Där sitter också Alonso, en skrynklig och mycket brun farbror på över 80 år, i randig skjorta och en vit keps med ett amerikanskt baseballteam på huvudet. Han sippar på en apelsinläsk med sugrör och blandar sig ofta i samtalet.
Vi kommer in på familj och Pablo berättar att det i Colombia är vanligt att börja bilda familj vid 15, 16 år. Vid 25, 30 år har många redan barnbarn. Sedan finns ju också motsatsen. De som aldrig gifter sig och bor kvar hemma hela livet. En av Pablos bekanta är 38 år och har fortfarande inga planer på att lämna föräldrahemmet, där han fortfarande får maten lagad och kalsongerna tvättade. Hopplös typ, säger Pablo.
- Jag vet hur det är, knarrar Alonso upprört. Den gälla rösten höjs en oktav.
- Min son är över 60 år och vägrar fortfarande flytta hemifrån. Jag ber honom varje dag att gifta sig och skaffa barn men han vägrar.
Servitrisen fnissar. Vi reser oss och lämnar Alonso vid sitt bord för att gå vidare till det ändlösa utbudet av barer och diskotek, där rödflammiga backpackers och turister trängs med strandraggare, sjömän i vita uniformer och unga colombianskor i kort- kort och sylvassa klackar. Jag får en grundlig grundkurs i både salsa och reggaeton och är inte hemma förrän vid halv fyra snurret, då en granntupp börjar skrika.

Var inte rädd för belgarens dreads

Ett av veckans möten blir på kontoret för en nationell fredsorganisation, där jag träffar en A, en klotrund och pratsam dam med vänligt plirande ögon bakom lika runda glasögon. Där träffar jag även Pedrito, en spinkig tonåring som öppnar dörren med ett trumpet uttryck i ansiktet och surmulet annonserar min ankomst till A, som genast studsar upp och omfamnar mig hjärtligt.
Intervjun visar sig bli svårstyrd. Har märkt att det är svårare än man kan tro att få folk att svara på det jag frågar om. A är inget undantag och hon pladdrar glatt i en kvart innan jag hunnit ställa min första fråga. Så fort det är något som behöver skrivas ut, eller så fort hon behöver namn eller telefonnummer till någon, kastar hon huvudet tillbaka och skriker: "PEDRITO!!!", varpå Pedrito uppenbarar sig i dörröppningen med ett livstrött ansiktsuttryck.
Innan jag tackar för mig berättar jag om mina planer för veckan och vilka städer jag kommer att besöka för att träffa fler kontakter och A börjar genast komma med förmaningar rörande min säkerhet. Pedrito kallas in på nytt och A pekar på honom och förklarar att det kan vara en bra idé att medhava Pedrito på resan. Tanken på att Pedrito skulle utgöra mitt manliga beskydd är så lustig att jag får kämpa för att bevara ett allvarligt ansiktssuttryck medan jag tackar för erbjudandet.
Slutligen erinrar sig A om att det finns ytterligare en europeisk student här i staden som skriver om participativ demokrati, en belgare. Pedrito försvinner ut för att hämta belgarens kontaktuppgifter och A uppmanar mig att uppsöka honom snarast möjligt.
- Men bli inte rädd för hans dreads, säger hon och visar med de knubbiga händerna att dreadsen går ner till midjan.

Rövarna i Kamomilla stat

Vid ett skrangligt cafébord i det stora shoppingkomplexet Exito, träffar jag G. Han är en 20-någonting- åring med glasögon och välkammad frisyr, är fristående konsult för bl.a. FN:s befolkningsfond och representant för en ungdomsorganisation i en av de fattigaste städerna i Colombia. G är välartikulerad och välformulerad och pratar med den typiska Karibiska kust- dialekten, utan S.
Han skräder inte orden när det gäller den politiska utvecklingen och skrattar ibland till, som ett sätt att understryka det sjuka politiska system som präglar landet.
- Min stad är den tredje i Colombia där risken för korruption är störst. I COLOMBIA! Det säger något om nivån på de statliga institutionerna här. I lördags åkte vår borgmästare i fängelset. Den här regionen visar tydligt omorganiseringen och övertagandet av staten, av de paramilitära grupperna. De har inte bara blivit stärkta av staten, utan de har tranformerat staten. Strukturen i staten.

I sin utmärkta bok Cocaina: en bok om dom gör det, är författaren Magnus Linton inne på ett liknande spår. Han berättar om ett besök som utrikesminister Carl Bildt gjorde 2006, då Bildt hyllade den dåvarande presidenten Alvaro Uribe för hans ”fasta hand” i kampen mot knarkhandeln och kriminaliteten och menade att ”allt det där är borta nu”. Bildt berömde alltså en president som av många pekats ut som en gammal affärskompanjon till den store knarkkungen Pablo Escobar. Forna ledare för de paramilitära grupperna har på senare år gått ut och erkänt att de låg bakom och sponsrade stora delar av Uribes presidentvalskampanj.

Under de värsta och våldsammaste åren, efter 2004 och framåt, blev G mordhotad två gånger. Vid ett tillfälle var han tvungen att lämna sin stad. Av någon anledning representerade han ett hot mot de paramilitära grupperna, i egenskap av lärare i en skola för barn, där han undervisade i mänskliga rättigheter. Han skrattar till.
- Så är det att jobba med mänskliga rättigheter här.
Han fortsätter.
- Det nationella regeringen säger att vi är inne i en ”trancision”. Övergång till fred. Jag tror inte ett ögonblick på det. Visst, det sker inte öppet stora massakrer längre. Men det systematiska våldet har inte upphört. Nyligen blev tre bondeledare mördade här i närheten. De kämpade för rätten till sin jord. Det som har skett är ett nedtystande. Punktmarkerade mord och försvinnanden i stället för större massakrer. Men det fortsätter, mord och systematiska brott mot mänskliga rättigheter. Dynamiken i konflikten har ändrats, så att konflikten har tystats ner, istället för att försvinna. Alla grundorsaker till att konflikten från början uppstod är ju kvar! Det enda som har ändrats är att man bytt strategi. Sättet att presentera konflikten.

Sorlet i köpcentret fortsätter. Bakom oss sitter barnfamiljer och äter glass och tittar på Mr Beans äventyr på en storbildsskärm. En militär går förbi med handen på sin AK5a. Ibland är det svårt att tänka sig att konflikten är pågående. Vilket kanske illustrerar det som G säger. Konflikten har blivit undangömd men den fortsätter med ett nytt grepp, även om den inte märks av på det hotell där Bildt övernattar i Bogotá.

Santa Marta

Även Santa Marta faller mig i smaken, en fin liten stad med gamla hus i kolonialstuk, precis vid kusten. Och så finns det fler turister än undertecknad och för första gången måste jag erkänna att det är skönt att inte vara ensam utböling. Det ÄR skönt att kunna gå ut på gatan i en stad som inte är Sincelejo (där turistindustrin av naturliga skäl, är lika med noll), utan att folk pekar, glor och skriker amerikan efter mig i varje gathörn.
Det har också sin charm att slippa bli väckt av en skrikande moto-taxi, att kunna ta en joggingtur vid havet på morgonkvisten och att kunna röra sig ute på stan efter kl. 19.00. Det här med att turista ensam går bättre än jag trott. Jag var orolig över att känna mig som en ensam japansk affärsman som driven av tristess tvingas dricka sig deprimerande full på allt i minibaren och slutar kvällen med att porrzappa med en slips på huvudet. Men det är faktiskt ganska skönt att kunna planera sin dag helt efter eget huvud och flanera runt utan en tanke på någon annan än sig själv.
Vid dagens slut köper jag en grillad majskolv och sätter mig vid strandkanten som befolkas av förälskade par, strandraggare, barnfamiljer och rätt många strandförsäljare som prackar på folk trendiga hajtands-halsband. Självklart stannar rätt många av dem till hos mig och bedyrar att jag inte kommer att se maken till smyckeskonst någon annanstans. Och självklart går jag på det. Helvete, vad bra de är.
En rynkig farbror stannar till och visar upp sin låda med halsband, armband och ringar.
- Mi amor, jag ser direkt att du är en kvinna med god smak.
- Åh, jag vet inte…
- Låt mig berätta om mina smycken. De är unika, jag försäkrar dig att du inte kommer hitta dem någon annanstans.
- Jag ska nog inget ha...
- Mi amor, att titta kostar ingenting.
Och med den lilla meningen får han mig direkt på fall och det slutar med att jag sätter en ring på mitt tjockaste finger, som sedan inte går att få av (Mi amor, du märker att den vill stanna hos dig), och sedan vandrar därifrån med både ring och ett armband till min lilla Malmö-sambo med texten: El señor es mi pastor.

Valledupar

Efter en 7 h lång bussresa når jag Valledupar på torsdagseftermiddagen. Valledupar är till skillnad från Sincelejo en vacker stad, full med fina gamla hus och torg och omgärdad av parker och naturreservat där indianer bor och som man kan åka och hälsa på om man hinner. Det hinner jag dessvärre inte den här gången. När jag landat på vandrarhemmet och duschat, ringer jag upp min kontakt, GT som jag ska träffa för intervju. Detta samtal blir ett bra exempel på när den svenska stelbentheten möter den colombianska spontaniteten.
- Ja hallå? Jag är framme nu och tänkte bara bekräfta vårt möte i morgon kl 8.00?
- Haaaaina, BIENVENIDA A VALLEDUPAR!!!
- Ja, eh, hehe. Tack… Ja så tänkte jag då bara stämma av att vi träffas i morgon kl 8.00?
- Nej nej nej. Haina, lyssna här. Jag är precis klar med ett möte här, så jag kommer och hämtar upp dig direkt på ditt hotell och sedan åker vi till kontoret så får du träffa alla medarbetare och så går vi ut och äter middag ikväll. Hur låter det?
- Ja det låter jättebra. Och så var det mötet i morgon…
- Jaja. Är du upptagen imorgon vid lunch, mi amor?
- Näää..
- Då är du medbjuden till en födelsedagslunch som vi håller för en kollega på kontoret.
- Tack..
Tio minuter senare saktar GT:s bil in framför hotellet, han tutar och viftar åt mig att hoppa in i bilen. Vi åker vidare om GT:s bostad där han stannar till för att gå in och fixa något.
Jag blir erbjuden öl eller vin (vatten blir bra tack!) och sedan åker vi till kontoret där GT släpper av mig och säger åt sin personal att ta med mig ut på middag, innan han rusar vidare på sitt nästa möte. Fortfarande har jag inte lyckats få någon klarhet i om intervjun kan äga rum imorgon kl.8.00.

På vandrarhemmet där jag bor i Valledupar finns gott om märkliga karaktärer. En sådan är hippietanten, som ägnar sig åt att skriva reseböcker om Colombia. Hippietanten är en amerikanska i 60-årsåldern, med grått hår i en lång fläta på ryggen, mustasch- prydd överläpp och stålkantade glasögon. Jag sitter och bläddrar förstrött i en Lonely Planet då hon närmar sig.
- Mademoiselle?, börjar hon i ett försök att identifiera min nationalitet.
- Spanish or english?
Så fort jag klargjort nationalitet och språk börjar hippietanten berätta om guideboken hon är redaktör till, om indianerna i Guajira som har en unik metod att lösa konflikter och om den sorgliga avsaknaden av ett baseball- lag i Sincelejo. Ibland blottas hennes tandrad som i bästa fall kan kallas sned, och som strängt taget, för att säga som det är, är en halv tandrad. Hon frågar vad i helvete det är jag gör i Sincelejo och jag medger att jag ställt mig frågan själv. Då hon får veta vad det är lyser hon intresserat upp.
- Well, thanks for doing that work.
Hippietanten berättar om svårigheterna hon haft med guidebooks- författandet under åren som “el paramilitarismo” var som värst och många områden avspärrade för allmänheten, ”red-zoned”. Hon rundar av.
- Well, if it is something I´ve learnt about Colombia during these years, it is: You keep your eyes and ears open, and your mouth shut.
Hon spänner blicken i mig och ler sedan ironiskt så att den halva tandraden blottas.