Sincelejo

Då har man bytt stad igen. En förflyttning norrut mot kusten. Sincelejo kommer att ta längre tid att vänja sig vid. Staden är känd för fyra saker:
- Hög arbetslöshet
- Mängder av desplacados, folk som förflyttats p.g.a översvämmningar, krig och elände.
- Förekomst av väpnade grupper
- Trevlig frukt.

Jag bor hemma hos la señora Luz och hennes man, samt en smutsvit hund och en väldigt mager katt. La señora Luz dukar fram almuerzo åt mig så fort jag anländer och ger noga akt på att jag äter tillräckligt med grönsaker. Efter lunchen går hon igenom vad som gäller i huset och i staden, vilka som är "los barrios feos" (de dåliga stadsdelarna) och vilka stråk man kan promenera omkring i. Hon ställer fram två rangliga plaststolar utanför ytterdörren.
- Ahora nos sentamos afuera (nu sätter vi oss ute), förklarar hon på sitt myndiga vis som tydligt gör klart att det inte rör sig om en frivillig aktivitet.
Vi sätter oss utanför huset med utsikt mot gatan och betraktar grannarna som stannar förbi och pratar med Luz, skrikande ungar och moto-taxis (motorcykeltaxis) som kör till höger och vänster. Moto-taxis som förbjudits i Baranquilla, eftersom de ökar brottsstatistiken markant. Som en UNDP-rådgivare tidigare i veckan förklarat: för att stjäla eller mörda är det enda man behöver en motorcykel och ett vapen.

Jag tar en promenerad ensam runt kvarteret, på Luz inrådan utan värdesaker eller pengar på mig. Iförd avklippta jeansshorts och med den militärgröna kepsen ordentligt nertryckt över pannan. Det första som händer är att en dam stannar mig och frågar om vägen. Tar det som ett exempel på hur klockrent jag smälter in i omgivningen. Jag är helt klart nere med skiten.