Mot Sherwoodskogen!

Nej, nu lämnar jag den här asfalts- och avgasstaden för ett par dagar och förflyttar bikini och diktafon till vackra Valledupar och Santa Marta. Jösses vad skönt det ska bli med miljöombyte! Ber till Gud att moto-taxi-fenomenet inte är lika stort där.

Det här är Sincelejo

Det här är en stad där den informella ekonomin frodas. Där det är omöjligt att passera en gata utan ett litet stånd där någon sitter och säljer mobilsamtal, frukt, empanadas eller chorizo. På samma gata är det också omöjligt att undgå åtminstone tio stycken moto-taxis, som verkar vara det vanligaste yrket för unga män i 20-årsåldern. Det här med moto-taxis är fascinerande. Det övergår mitt förstånd hur denna tjänst kan vara så efterfrågad att majoriteten av den unga manliga befolkningen här kan försörja sig på det. En svensk kvinna jag träffade i Bogotá förklarade att det här med moto-taxis är ett populärt jobb för unga killar eftersom det tillkommer en viss status i att äga en moto. Då kan man åka jättesnabbt och tuta så ofta man vill, varje gång man ser en tjej till exempel. Skrika kan man också, medan man åker. Och det gör dom. Skriker och tutar, tutar och skriker. Detta medför att det väldigt sällan är tyst i Sincelejo.
Men det finns ju också andra sätt att fånga tjejernas uppmärksamhet. På torget Plaza de Santander som jag passerar ibland, sitter alltid klungor med sysslolösa män. De dricker läsk och säger ksss, kss, kss så fort en tjej går förbi och smackar gillande. Alla har vi våra sätt att få tiden att gå.

Förvisad

Tredje dagen jag besöker biblioteket får jag inte komma in. Efter att ha låst in tygpåse och väska i skåpet pekar mannen i receptionen på mina böcker. Dessa får jag inte ta in, bara anteckningsblock.
- Igår och i förrgår fick jag ta med dem in, utbrister jag ilsket.
Mannen i receptionen och vakten skakar på huvudet.
- Så det är olika regler för olika dagar?
De skakar återigen på huvudet och upprepar att anteckningsböcker är ok, inte böcker. Jag tröttnar på att tvinga mig in på ett ställe som uppenbarligen inte vill ha mig som kund. Gör en arg axelryckning åt båda på klassiskt latino- manér, vänder på klacken för att plocka ut mina böcker och marscherar ut i solen.
Jag slår mig ner på ett café på hörnan med skrangliga röda plaststolar, med förhoppningen att kunna läsa utvärderingar en stund trots bilarnas tjut i bakgrunden. Det första som händer är att stadens byfåne vandrar in och kräver bordsgrannens uppmärksamhet. Han predikar om jordens undergång och mänsklighetens förfall en stund och när han är klar med grannen kommer naturligtvis turen till mig.
- Señorita, börjar han högtidligt. Disculpe, men jag måste be om er uppmärksamhet en stund medan jag berättar om mänsklighetens förfall.
Jag tittar stint ner i min bok.
- Señorita, fortsätter byfånen. Har jag er uppmärksamhet?
Jag tittar upp från boken.
- Nej.
Konstigt nog nöjer sig byfånen med detta för han muttrar ett ”disculpe” och vandrar vidare för att terrorisera min andra bordsgranne.
Jag återgår till mina utvärderingar.

Konsten att vara invandrare

Ja, det är ungefär så jag känner mig den här veckan. En invandrare och flykting. Trots att min situation antagligen är den motsatta till många andra flyktingar (känner inte till statistik, men tror inte att det är vanligt att folk medvetet flyr från Sverige till länder där det råder väpnad konflikt). Men i övrigt kan jag tänka mig att jag delar många erfarenheter med de flesta människor som tagits ur sin naturliga kontext och blivit satta på ett ställe där det inte känner någon, inte förstår kulturen och inte fattar vad man bör och inte bör göra eller vad som är ett naturligt uppträdande.

Efter att ha tagit några promenader på egen hand in till stadskärnan bestämmer jag mig för att tiden nu är mogen att inta stadens bibliotek. Inget ont om mitt boende, men ett stekhett rum utan skrivbord kan förstöra motvationen för den bäste. Så jag uppsöker Museo del Banco de la Republica en varm dag, med böckerna i en tygkasse. Jag hittar byggnaden, Yes!, kommer in i entrén och ser några trevliga läsbord med luftkonditionering. Går förbi utlåningsdesken, säger Buenas till flickorna bakom den (som tittar mycket undrande på mig) och ska precis sätta mig då jag känner en knackning på axeln. Det är en säkerhetsvakt som pekar på min väskor. Vid det här laget van vid den obligatoriska genomsökningen av mina personliga attiraljer sträcker jag samarbetsvilligt fram väskorna till honom, men det räcker inte. Han pekar mot skåpen i entrén, där man måste försvara dem. Till allas beskådan följer vakten mig ut till skåpen och demonstrerar, som vore jag utvecklingsstörd, i detalj hur man stoppar ner myntet i luckan och får en nyckel. Jag tar rodnande ut böckerna i väskorna och går in i biblioteket och sätter mig igen, denna gång utan att säga Buenas till de fnittrande flickorna.

Ibland hittar jag adresserna dit jag ska, ibland inte. Ganska ofta känns det ganska ensamt i Sincelejo, där jag än så länge bara känner señora Luz och hennes man. Ganska ofta saknar jag mitt hemland ganska mycket, där jag vet hur man beter sig, vad man bör och inte bör göra och där folk talar mitt språk och förstår mina skämt. Jag har tidigare fnyst åt de töntar som åker utomlands och börjar hänga med svenskar det första de gör, men nu skulle jag ge mycket för att träffa en compatriot. Eller en colombian för den delen, bara det är någon som vill umgås. Då tänker jag att någon borde ge Jimmie Åkesson ett SIDA-stipendium för att åka till andra sidan världen, slå sig ner i en liten stad där han inte känner en käft och försöka göra sig hemmastadd och integreras efter bästa förmåga.

Sincelejo

Då har man bytt stad igen. En förflyttning norrut mot kusten. Sincelejo kommer att ta längre tid att vänja sig vid. Staden är känd för fyra saker:
- Hög arbetslöshet
- Mängder av desplacados, folk som förflyttats p.g.a översvämmningar, krig och elände.
- Förekomst av väpnade grupper
- Trevlig frukt.

Jag bor hemma hos la señora Luz och hennes man, samt en smutsvit hund och en väldigt mager katt. La señora Luz dukar fram almuerzo åt mig så fort jag anländer och ger noga akt på att jag äter tillräckligt med grönsaker. Efter lunchen går hon igenom vad som gäller i huset och i staden, vilka som är "los barrios feos" (de dåliga stadsdelarna) och vilka stråk man kan promenera omkring i. Hon ställer fram två rangliga plaststolar utanför ytterdörren.
- Ahora nos sentamos afuera (nu sätter vi oss ute), förklarar hon på sitt myndiga vis som tydligt gör klart att det inte rör sig om en frivillig aktivitet.
Vi sätter oss utanför huset med utsikt mot gatan och betraktar grannarna som stannar förbi och pratar med Luz, skrikande ungar och moto-taxis (motorcykeltaxis) som kör till höger och vänster. Moto-taxis som förbjudits i Baranquilla, eftersom de ökar brottsstatistiken markant. Som en UNDP-rådgivare tidigare i veckan förklarat: för att stjäla eller mörda är det enda man behöver en motorcykel och ett vapen.

Jag tar en promenerad ensam runt kvarteret, på Luz inrådan utan värdesaker eller pengar på mig. Iförd avklippta jeansshorts och med den militärgröna kepsen ordentligt nertryckt över pannan. Det första som händer är att en dam stannar mig och frågar om vägen. Tar det som ett exempel på hur klockrent jag smälter in i omgivningen. Jag är helt klart nere med skiten.

Hemmavid

Sakta men säkert lär jag mig navigera i staden. I början ser jag det mesta från ett taxifönster, men efter hand börjar jag hoppa på de små färgglada stadsbussarna och promenerar omkring mycket själv, om än med ett krampaktigt tag om portföljen.
Det börjar likna vardag här. Jag har hittat en härligt grön och lummig park i närheten av Jaimes lägenhet, belägen precis nedanför bergen och med en fin utsikt över staden och det är här jag tar min joggingrunda på morgonen. Jag träffar många människor på kontor under de här dagarna och slås av kontrasten mellan FN-skrapan och de svala tjänstemän den huserar å ena sidan, och de skrikande gatuförsäljarna, klottret, de tjutande bilarna och avgaserna å andra sidan.

No Air!

Jag måste förbereda intervjumaterial och transkribera men jag kan inte tänka. Precis som min Malmö-sambo för några år sedan har nu även Jaimes dotter Juanita ramlat över låten No Air med Jordin Sparks. Och precis som M anser Juanita att låten växer med varje genomlyssning, varför det nu är ett ständigt pågående No Air-maraton i lägenheten. När Juanita tröttnat på att spela originallåten hittar hon en playback- version på Youtube, där hon till piano-ackompanjemang för full hals kan sjunga med i varje textrad.
- But HOW, do you expect ME, to live alone with just ME?
Jag undrar om detta kan klassificeras som tortyr. Precis som att en vattendroppe inte gör någon större skada, så gör ju inte en genomlyssning en människa tokig. Det är när genomlyssningarna börjar pågå oavbrutet i tre timmar som risken för varaktiga men ökar.
No Air. Jag känner att just denna textrad på ett ypperligt sätt sammanfattar mitt tillstånd just nu.

Första mötet i Bogotá.

Min första heldag i Bogotá stiger jag upp vid 9-tiden efter att ha sovit i 12 timmar. Jaime, som jag ska bo hos under min tid i Bogotá, är ute och lämnar sin dotter Juanita på teaterskolan och jag är ensam i lägenheten, sånär som på hembiträdet Juana och hennes lilla dotter Miriam, som sitter vid köksbordet och gör läxor. Jag presenterar mig för Juana och Miriam och de tar frågande min utsträckta hand. Här i Colombia är det kindpussar som gäller, lär jag mig senare. En enstavig konversation inleds med Juana.
-Frukost?
- Ja tack.
- Ägg?
- Ja tack.
- Kaffe?
- Ja tack.
Juana försvinner in i köket för att börja min frukost och jag blir stående utanför och undrar för mig själv om jag ska erbjuda henne hjälp att tillreda min frukost. Kommer fram till att det får mig att framstå som ännu konstigare och slår mig ner vid köksbordet med Miriam, som betraktar mig med stora ögon.
- Hur gammal är du?
- 8.
- Muy bien.
Där tar samtalsämnena slut och Juana kommer strax in med ägg, kaffe, bröd och quesito.
Det är meningen att jag ska träffa R.N idag, en svensk man som har bott i Colombia de senaste 30 åren, som jobbar på en stor samarbetsorganistation för amerikanska länder och som Stefan på min gamla praktikplats tipsat om, då R.N har koll på "allt" i Colombia. Efter några telefonsamtal får jag tag på R.N. och vi kommer överrens om att mötas vid restaurangen La Jugetería, ett stenkast från Jaimes lägenhet. Väntandes utanför La Jugetería kommer jag på att jag egentligen inte har sett R.N., vilket kan bereda väg för en pinsam situaion. Har bara fått honom beskrivet för mig av Stefan, som inte sett på honom på flera år. Men då R.N. kommer körande förstår jag direkt att det bara kan vara han. Storvuxen, i skjorta och fleecetröja. Grått skägg och håret i en liten hästsvans där bak. Pilotglasögon. R.N. förstår direkt att det bara kan vara jag och böjer sig ner för en liten kindpuss. Sedan vänder han sig till servitören.
- Tienen jugo? Espresso? Bien.
Vi travar in och slår oss ner och R.N. beställer det han ska ha och vänder sig sedan till mig. Han vill veta varför jag valt att åka till Colombia och varför jag valt att undersöka just detta projekt. FN, förstår jag senare, har R.N. inte mycket till övers för, det är mycket "bla bla". Jag förklarar vad som är målet med uppsatsen och R.N. grymtar. Han tar upp mobilen och börjar ringa runt till alla sina kontakter i den region jag ska till.
- Hola Carlos, är allt bra kompis? Jo det är fint, jag sitter här med en muchachita sueca som ska undersöka ett FN-projekt i Montes de Maria. Tänkte att du kanske kan hjälpa till. Hon är här i två månader. Vad hon heter? Det har jag ingen aning om.Vad heter du?
Dejten med R.N. tar en timma ungefär och han är den första jag fikar med i Bogotá.