Julstöket

Behövs inget mer.

Jag är i själva verket dödssjuk

Jag är lite snuvig. Och lite tung i huvudet. Lite förkyld. Nej, det stämmer inte. Jag är i själva verket dödssjuk. "Jag kan inte lova att jag lever när du är tillbaka", sa jag till min sambo innan hon flängde iväg till träningen. Och en grönsaksbuljong och ett glas panodil senare sitter jag nu här i min ensamhet. Och tänker att det hade varit en trevlig gest från mina föräldrar att ringa nu, för att åtminstone upprätthålla illusionen att jag är ett älskat barn. Men mobilen förblir kall och tyst. Så jag börjar i stillhet planera min begravning. Youtube listan ska börja med Broder Daniels Shoreline. Jag hoppas att gästerna kan avhålla sig från att ändra låt åtminstone tills kistan är utburen. Som en trevlig gest.

De gyllene åren

Ibland, ganska ofta på senare tid kan jag undra hur det egentligen står till med min mentala ålder. Och igår, när jag cyklade hem kom jag på att jag egentligen är 53. Allför många tecken pekar åt samma håll.
Jag åker på nöjestripp till Österlen och bor på på Sjöbacka gård, med mina vänninor.
Jag köper Bellini-paket till Malmö opera (2 rätters, fördrink och musikal).
Jag förfäras av alla dessa ungdomsgäng som bara dräller runt på stan (kan de inte sänka tonläget så jag kan höra vad jag tänker i alla fall?).
Jag köper lägenhet och börjar planera inredning för att, som min sambo M uttryckte det "blåsa liv i vårt förstelnade partnerskap".
Jag läser Doris Lessing för bokcirkeln.
Jag nyper förnöjt i min pelargon och stiger upp en timma tidigare för att baka bröd.
Jag tycker att helgens höjdpunkt ändå är Söndagsmiddagen.

Kan inte låta bli att jämföra mig med min far då han var i min ålder. Min far bodde i en rivningslägenhet utan toa. Min far åkte på scientolog-läger. När min far bjöd på Söndagsmiddag blev det Bänkavälling (alla veckans rester blandade i en gryta). Min far skrev låtar till sitt proggband med titlar som "Hans Hansson är en jävla skitgubbe".
Jag inser att om jag hade stött på min far i denna ålder hade jag vänt mig bort med avsmak. Alltså måste det här vara någon hemskt märklig och försenad tonårsrevolt jag är inne i. Frågan är bara om den någonsin kommer ta slut.

Change

Vi laddade upp för det nattliga racet. Med hamburgare och barnläsk. Tv:n var påslagen hela natten, så även datorn, där vi via DN:s hemsida kunde följa allt minut för minut och där kartan över delstaterna med alla elektors-rösterna låg uppe. Allt eftersom natten förflöt kunde vi i DN:s pappersbilaga pricka in rösterna i vår lilla tabell. "Obama har vunnit Vermont!" skrek jag när M missade ett ögonblick då hon prioriterade toalettbesök. "Hur många röster?" "Tre!""Kryssa i!"
SVT hade flyttat redaktionen till Washington men kunde vad nyhetsbevakningen beträffade lika gärna sänt från Bollebygden. Frågor som avhandlas under natten: Obama har stort stöd i sin hemstad Chicago. Obama har stort stöd i faderns hemby i Kenya. Obama har afrikanska rötter.Obama har stort stöd hos de mörkhyade. Obama är mörkyad. Här har vi hittat en mörkhyad kvinna som tänker rösta på Obama. Jarl Alfredius tar in tre USA-kännare. "Vilken betydelse har egentligen Obamas afrikanska rötter?"
Frågor som inte avhandlas: Sakfrågor. Politik. Ekonomi. De två krigen. Vilka förändringar respektive kandidat skulle innebära.
En bit in på 2000-talet, och det enda SVT kan diskutera är en framtida amerikansk presidents hudfärg. Change has come. Inte en dag för tidigt.

Saker jag ogillar.

En fruktansvärt bra sak med hösten är att man kan släppa alla agressioner fria. Man kan alltid skylla på mörker och nedstämdhet istället för lågt utvecklad social kompetens och småsint personlighet. Jag tar tillfället i akt att skriva en lista över saker, människor och företeelser jag ogillar.
- Mitt P3. Vem släppte in folket i radio? Folket är inte roligt. Folket är inte ball. Foket har inte alltid rätt. Och speciellt inte folk som ville berätta om roliga saker dom varit med om i Gråbo, eller hur det nu gick till när de tappade mobilen i toan eller vad som hände en galen kväll på chartersemestern i Mallis. Och speciellt inte Emo-Emma på 15 jordsnurr, som ser Mitt P3 som en språngbräda till sin karriär som Spoken-word artist; "Jag skär mig i armen. Det gör ONT. Men ondast av allt gör vetskapen om att du finns. (Upprepar i högre tonläge) VETSKAPEN OM ATT DU FINNS".
- Grundkurs i akademiskt skrivande på Malmö Högskola. Borde först och främst byta namn till Svenska för invandrare. Saker man lär sig efter tre veckor: det heter Några, inte Nåra. Man har stor bokstav i början av meningar.
- Folk i klassen som räcker upp handen under föreläsningarna i Akademiskt skrivande och känner sig bäst i klassen för att de har koll på styckeindelning. Det är inte att vara bäst i klassen. Det är att vara bäst i klassen i en obs-klass. Grattis. Snart har ni tentat av lågstadiet.
- Folk som anses roliga, och har förtjänat detta rykte mest p.g.a. att de alltid drar skämt och skrattar högt åt dem själva. Plöstligt känns tvåvägskommunikation som en onödig lyx.
- Tanter som inte kan se, höra eller kommunicera och som egentligen inte borde springa lösa. Typssituation på jobbet:
Tanten:Vad kostar brödet?
Jag: 48 kr.
Tanten: Vad kostar det?
Jag:(högre) 48 kr.
Tanten: Va??!
Jag:(ännu högre) DET KOSTAR 48 KR.
Tanten: Oh herre min je.Det är ju alldeles på tok. Är det dagsfärskt?
Jag: Ja, det är bakat idag.
Tanten: Va??
Jag: DET ÄR BAKAT IDAG.
Tanten: Ja, ja. vad sa du att det kostade?
Efter ytterligare en timmas dialog håvar tanten upp sin portmonnä. Den är fylld av 50-öringar och enkronor som tanten har för avsikt att betala med. Och plötsligt känns livet lite värre.

Naturligtvis kan jag göra listan längre. Den skulle faktiskt kunna bli alldeles oändligt lång. Men jag nöjer mig med att lätta på trycket lite åt gången. Bäst så. För allas vår trevnad.

och sen då

Ensam på fredagkvällen och jag öppnar den vidarebordrade posten och hittar Hus och Hem, tidningen jag aldrig frågat efter men som likväl trillar in regelbunden som ett gammalt urverk. Denna månad är Nenne på omslaget, som har rubriken Nöjd singel. Nenne är en dam i övre medelåldern, med vitblekta slingor i sitt gråa hår. Hon har svartmålade naglar och händerna vilar knäppta över en dödskalleskulptur, en av de många som pryder hennes inbodda 25 kvadratmeter. Jag stirrar länge på Nenne och blicken vandrar vidare till min tomma säng. Sen lägger jag mig.

På spaning efter den tid som flytt

Och efter den första turbulensen så återgick allt till det normala. Någotsånär. Ett trevligt avbrott i varagslunket blev Österlen-helg och en bil packad med fina vänner, crostini, ost, matmuffins, sallad och allt det andra goda i livet. Lyx-picknick i septembersol, barfota på sandstrand.
Det är äckligt bra. Och bättre blir det när vi anländer till pensionatet i Skillinge, en skånsk gård som hämtad från Gösta Berglings saga, alt. en Colin Nutley film utan Helena Bergström i huvudrollen.I stället möts man av en Meryl Strep-bohemisk värdinna med storlockigt hår och klingande skratt. Iklädd linneförkläde och på rungande stockholmska presenterar hon tre-rätters middagen som
a. laxtartar med sting
b. lammlägg med potatiscréme och trattkantarell
c. en fullkomligt snuskig äpplekaka på österlen äpplen.
I sällskap med två sorters vin slinker detta ner och efter middagen förpassar vi oss till sällskapsrummet för spel och fortsatt konverserande och skratt. Livet som herrgårdsfröken alltså. Jorå.

Det snurrar i min skalle

After a long peaceful summer everything suddenly turns fast.
Things start spinning around and after one sleepless night in the new apartment I get up, still confused and with a new perspective on things.
It results in the following: I avregistrerar mig. On the programme I was so sure of one week before. And a day later I'm a new student at the programme International relations and have added one more year of Malmö, CSN and hopefully more useful knowledge to my lifeplan. But it doesn't end there. By now it has also sunken in that I will be bostadslös by the end of the year and after a long conversation with my father I have a whole new concept visualized. What it will result in I'm not sure yet. But hopefully something better than heltäckningsmattan at studenhuset Gripen.

The importance of routines

I never thought I would say this, but I need routines. I really do. Wich is why I'm actually thrilled to be back in Malmö, working and preparing for school. I wish I could say I was joking, but I'm not. I do find myself quite disgusting. Who knew I had a Kajsa Kavat in me? I hate Kajsa Kavat. There's nothing hot or cool with Kajsa Kavat. No one wants to be friends with Kajsa Kavat.
But let's be fair. Routines are not the only only things that light up the day. Having breakfast with some of your favourite people at Blekingsborgsgatan can also help.
Plus, I would never match my red headband with my shoes.

Home briefly, away again soon

A magical festival happens, a long lost american friend arrives and stays the week wich unfortunately ends with earinflammation and after Rach leaves I go back home to be ompysslad by the parents. I spend two rather händelselösa dagar at home, eating penicillin, feeling a little dizzy and then I decide to start taking care of things. CSN, arbetsmarknadsgruppen and potential engagemang in Amnesty seems to be good ideas. Go to library and get another Agatha Christie to read seems even better.
In the meantime other nice things remain to be celebrated. Parents 25th wedding anniversary tonight is one of them. Although it must actually be more like 30 years since that's when we met, says mum. Det trettioåriga kriget, says dad.

Schommar schommar

Äh vi kör igen

Hej här kommer segertåget
Rullar in som technodromen
Tryck på play, du sätter på den
Dansar som på, äh vi kör igen
Hej här kommer segertåget
Rullar in som techno dromen
Tryck på play
Du sätter på å dansar som på technodroger

Välj en partner, släck i logen
Stänger av min väckarklocka
Stämmer oss en gång om året
Länge leve, äh vi kör igen
Välj en partner, släck i logen
Stänger av min väckarklocka
Stämmer oss en gång om året
Länge leve våldtäktslåten

"o beijo na boca é coisa do passado, amor quero ver e namorar pelado."
"o beijo na boca é coisa do passado, amor quero ver e namorar pelado."

Maskinen Segertåget

Verkligheten överträffar dikten

At 11.57 I wake up and text Kati: "Did I dream it all?" An hour later, I get a beklämt message back. "I wish..."

A night like this happens rarely, I think. To imagine that our much talked about, much awaited Girls night out would urarta in one of us being forbidden to enter Debaser, continue with some sort of efterfest at Elin's and Matildas knä ur led (due to an extravagant dansmove), hyperventilation on the floor and akuten, ingång 38 one hour later. Spending 45 minutes there waiting, half sleeping, half drunk, in the company of three crying teenage girls and one middleaged druggie (soon picked up by a police with the words: "Ok Berit, då var det dags igen"). Eventually we give up and march out to an awaiting cab and by that time everything is broad daylight and birds watch our grand finale from sjukhuset, still dressed up but with utrunnen mascara.

Friday, girls, sushi and SATC

Yes, that is pretty much what constitutes an evening in H. Berndtssons smak.

It should be forbidden

with Shillerska-töntar who are blogging about their "book writing" and "winedrinking" and what not. I get why you do it. School's over. In fact, it ended three yeears ago, but somehow you still can't get over the fact that there is no schoolpaper left for your poems and no philosophy classes for your insights (wich directly contributes to make the world a little bit worse). So what you do is this. You move to Paris or New York or Berlin for a year or so and there you continue to anamma the whole lidande konstärs-koncept you took up at school. You continue to smoke a lot and when you move back home you put on a black sammetshatt and walk around Vasa-allén, constantly carrying a take-away coffe and chatt with your equally miserable friends about the pain of being missunderstood and how Gothenburg is suddenly so small compared to Paris.
I get why you do it. But why should the rest of us have to deal with it?

Summer in the city

Lilla Torg tillhör stadens äldsta kvarter. Slå in på en tvärgata och du hamnar i en färgglad gränd där prunkande blommor springer upp ur kullerstenarna på ett charmigt oanonnserat sätt.
Västra Hamnen är ett vattenhål sommartid för den badsugne. Men spännande arkitektur kan locka även den som väljer att hålla sig på land. Här finns spännande prov på modern byggnadskonst. Även om Turning Torso med sina 190 meter är den mest iögonfallande byggnaden finns det goda skäl att ta sig en promenad i resten av det relativt nybyggda bostadsområdet där pastellfärger korsar glasfasader och nyfunkis.

Midsummer nights-dream in Malmö

I put them flowers in my hair, packed the salad and the wine and biked to to the party. The kitchen was crowded and the food was a lot. Girls with wavy dresses moved around and the big balcony stayed out of the rain and even got some sunshine. Färskpotatis en masse, räkor, avokado, meatballs and all the other delicious stuff was eaten, except for Matildas läskiga kamben, brought from work. Elin´s homemade snaps also went down in the company of Feta fransyskor and the other songs Kati had printed down.
We stayed out until the coldness became unbearable and moved inside. The guests beagan to drop off after a while and at 3 a.m there were only three persons still up and dancing.

And some Gothenburg in between

Sometimes I get these cravings. Or whatever you call it when you feel you simply have to get out. Out of this town, where you´ve worked, studied, socialised and drällt for a whole year (ok, with the occasional get aways, but still). The days when you want to rip someones head off simply for having skorrande rrr.
So I jumped on a train and went off to my hometown. So välbehövligt, so much what I´ve missed. The darling family, the sociopatic cat, the beautiful wonderful funny friends. So lucky to have all this, just three hours away.
Wine at Andreas´, preparty at Sofies´, Kommersen and brunch at Järntorget/ Vasa. It is bubbly and wonderful and good for heart and soul.
But then we drive out to see Granny at the hospital. It is the eyes this time. She is so happy to see us, and she is making so much effort to eat the medhavda jordgubbar with hands that shake and eyes that no longer see. I pretend to have something stuck in one eye while discreetely turning away. Granny promises to stay out of the hosital next time I visit and try not fall or make antyhing stupid. We leave her alone, in the sjukhussal and go back to Berggrensgatan. And I get on my train back to Malmö later on and return to city where the other wonderful smart and funny friends are and where life is completely different.