Ibland, ganska ofta på senare tid kan jag undra hur det egentligen står till med min mentala ålder. Och igår, när jag cyklade hem kom jag på att jag egentligen är 53. Allför många tecken pekar åt samma håll.
Jag åker på nöjestripp till Österlen och bor på på Sjöbacka gård, med mina vänninor.
Jag köper Bellini-paket till Malmö opera (2 rätters, fördrink och musikal).
Jag förfäras av alla dessa ungdomsgäng som bara dräller runt på stan (kan de inte sänka tonläget så jag kan höra vad jag tänker i alla fall?).
Jag köper lägenhet och börjar planera inredning för att, som min sambo M uttryckte det "blåsa liv i vårt förstelnade partnerskap".
Jag läser Doris Lessing för bokcirkeln.
Jag nyper förnöjt i min pelargon och stiger upp en timma tidigare för att baka bröd.
Jag tycker att helgens höjdpunkt ändå är Söndagsmiddagen.
Kan inte låta bli att jämföra mig med min far då han var i min ålder. Min far bodde i en rivningslägenhet utan toa. Min far åkte på scientolog-läger. När min far bjöd på Söndagsmiddag blev det Bänkavälling (alla veckans rester blandade i en gryta). Min far skrev låtar till sitt proggband med titlar som "Hans Hansson är en jävla skitgubbe".
Jag inser att om jag hade stött på min far i denna ålder hade jag vänt mig bort med avsmak. Alltså måste det här vara någon hemskt märklig och försenad tonårsrevolt jag är inne i. Frågan är bara om den någonsin kommer ta slut.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire