De gyllene åren

Ibland, ganska ofta på senare tid kan jag undra hur det egentligen står till med min mentala ålder. Och igår, när jag cyklade hem kom jag på att jag egentligen är 53. Allför många tecken pekar åt samma håll.
Jag åker på nöjestripp till Österlen och bor på på Sjöbacka gård, med mina vänninor.
Jag köper Bellini-paket till Malmö opera (2 rätters, fördrink och musikal).
Jag förfäras av alla dessa ungdomsgäng som bara dräller runt på stan (kan de inte sänka tonläget så jag kan höra vad jag tänker i alla fall?).
Jag köper lägenhet och börjar planera inredning för att, som min sambo M uttryckte det "blåsa liv i vårt förstelnade partnerskap".
Jag läser Doris Lessing för bokcirkeln.
Jag nyper förnöjt i min pelargon och stiger upp en timma tidigare för att baka bröd.
Jag tycker att helgens höjdpunkt ändå är Söndagsmiddagen.

Kan inte låta bli att jämföra mig med min far då han var i min ålder. Min far bodde i en rivningslägenhet utan toa. Min far åkte på scientolog-läger. När min far bjöd på Söndagsmiddag blev det Bänkavälling (alla veckans rester blandade i en gryta). Min far skrev låtar till sitt proggband med titlar som "Hans Hansson är en jävla skitgubbe".
Jag inser att om jag hade stött på min far i denna ålder hade jag vänt mig bort med avsmak. Alltså måste det här vara någon hemskt märklig och försenad tonårsrevolt jag är inne i. Frågan är bara om den någonsin kommer ta slut.

Change

Vi laddade upp för det nattliga racet. Med hamburgare och barnläsk. Tv:n var påslagen hela natten, så även datorn, där vi via DN:s hemsida kunde följa allt minut för minut och där kartan över delstaterna med alla elektors-rösterna låg uppe. Allt eftersom natten förflöt kunde vi i DN:s pappersbilaga pricka in rösterna i vår lilla tabell. "Obama har vunnit Vermont!" skrek jag när M missade ett ögonblick då hon prioriterade toalettbesök. "Hur många röster?" "Tre!""Kryssa i!"
SVT hade flyttat redaktionen till Washington men kunde vad nyhetsbevakningen beträffade lika gärna sänt från Bollebygden. Frågor som avhandlas under natten: Obama har stort stöd i sin hemstad Chicago. Obama har stort stöd i faderns hemby i Kenya. Obama har afrikanska rötter.Obama har stort stöd hos de mörkhyade. Obama är mörkyad. Här har vi hittat en mörkhyad kvinna som tänker rösta på Obama. Jarl Alfredius tar in tre USA-kännare. "Vilken betydelse har egentligen Obamas afrikanska rötter?"
Frågor som inte avhandlas: Sakfrågor. Politik. Ekonomi. De två krigen. Vilka förändringar respektive kandidat skulle innebära.
En bit in på 2000-talet, och det enda SVT kan diskutera är en framtida amerikansk presidents hudfärg. Change has come. Inte en dag för tidigt.

Saker jag ogillar.

En fruktansvärt bra sak med hösten är att man kan släppa alla agressioner fria. Man kan alltid skylla på mörker och nedstämdhet istället för lågt utvecklad social kompetens och småsint personlighet. Jag tar tillfället i akt att skriva en lista över saker, människor och företeelser jag ogillar.
- Mitt P3. Vem släppte in folket i radio? Folket är inte roligt. Folket är inte ball. Foket har inte alltid rätt. Och speciellt inte folk som ville berätta om roliga saker dom varit med om i Gråbo, eller hur det nu gick till när de tappade mobilen i toan eller vad som hände en galen kväll på chartersemestern i Mallis. Och speciellt inte Emo-Emma på 15 jordsnurr, som ser Mitt P3 som en språngbräda till sin karriär som Spoken-word artist; "Jag skär mig i armen. Det gör ONT. Men ondast av allt gör vetskapen om att du finns. (Upprepar i högre tonläge) VETSKAPEN OM ATT DU FINNS".
- Grundkurs i akademiskt skrivande på Malmö Högskola. Borde först och främst byta namn till Svenska för invandrare. Saker man lär sig efter tre veckor: det heter Några, inte Nåra. Man har stor bokstav i början av meningar.
- Folk i klassen som räcker upp handen under föreläsningarna i Akademiskt skrivande och känner sig bäst i klassen för att de har koll på styckeindelning. Det är inte att vara bäst i klassen. Det är att vara bäst i klassen i en obs-klass. Grattis. Snart har ni tentat av lågstadiet.
- Folk som anses roliga, och har förtjänat detta rykte mest p.g.a. att de alltid drar skämt och skrattar högt åt dem själva. Plöstligt känns tvåvägskommunikation som en onödig lyx.
- Tanter som inte kan se, höra eller kommunicera och som egentligen inte borde springa lösa. Typssituation på jobbet:
Tanten:Vad kostar brödet?
Jag: 48 kr.
Tanten: Vad kostar det?
Jag:(högre) 48 kr.
Tanten: Va??!
Jag:(ännu högre) DET KOSTAR 48 KR.
Tanten: Oh herre min je.Det är ju alldeles på tok. Är det dagsfärskt?
Jag: Ja, det är bakat idag.
Tanten: Va??
Jag: DET ÄR BAKAT IDAG.
Tanten: Ja, ja. vad sa du att det kostade?
Efter ytterligare en timmas dialog håvar tanten upp sin portmonnä. Den är fylld av 50-öringar och enkronor som tanten har för avsikt att betala med. Och plötsligt känns livet lite värre.

Naturligtvis kan jag göra listan längre. Den skulle faktiskt kunna bli alldeles oändligt lång. Men jag nöjer mig med att lätta på trycket lite åt gången. Bäst så. För allas vår trevnad.

och sen då

Ensam på fredagkvällen och jag öppnar den vidarebordrade posten och hittar Hus och Hem, tidningen jag aldrig frågat efter men som likväl trillar in regelbunden som ett gammalt urverk. Denna månad är Nenne på omslaget, som har rubriken Nöjd singel. Nenne är en dam i övre medelåldern, med vitblekta slingor i sitt gråa hår. Hon har svartmålade naglar och händerna vilar knäppta över en dödskalleskulptur, en av de många som pryder hennes inbodda 25 kvadratmeter. Jag stirrar länge på Nenne och blicken vandrar vidare till min tomma säng. Sen lägger jag mig.

På spaning efter den tid som flytt

Och efter den första turbulensen så återgick allt till det normala. Någotsånär. Ett trevligt avbrott i varagslunket blev Österlen-helg och en bil packad med fina vänner, crostini, ost, matmuffins, sallad och allt det andra goda i livet. Lyx-picknick i septembersol, barfota på sandstrand.
Det är äckligt bra. Och bättre blir det när vi anländer till pensionatet i Skillinge, en skånsk gård som hämtad från Gösta Berglings saga, alt. en Colin Nutley film utan Helena Bergström i huvudrollen.I stället möts man av en Meryl Strep-bohemisk värdinna med storlockigt hår och klingande skratt. Iklädd linneförkläde och på rungande stockholmska presenterar hon tre-rätters middagen som
a. laxtartar med sting
b. lammlägg med potatiscréme och trattkantarell
c. en fullkomligt snuskig äpplekaka på österlen äpplen.
I sällskap med två sorters vin slinker detta ner och efter middagen förpassar vi oss till sällskapsrummet för spel och fortsatt konverserande och skratt. Livet som herrgårdsfröken alltså. Jorå.

Det snurrar i min skalle

After a long peaceful summer everything suddenly turns fast.
Things start spinning around and after one sleepless night in the new apartment I get up, still confused and with a new perspective on things.
It results in the following: I avregistrerar mig. On the programme I was so sure of one week before. And a day later I'm a new student at the programme International relations and have added one more year of Malmö, CSN and hopefully more useful knowledge to my lifeplan. But it doesn't end there. By now it has also sunken in that I will be bostadslös by the end of the year and after a long conversation with my father I have a whole new concept visualized. What it will result in I'm not sure yet. But hopefully something better than heltäckningsmattan at studenhuset Gripen.

The importance of routines

I never thought I would say this, but I need routines. I really do. Wich is why I'm actually thrilled to be back in Malmö, working and preparing for school. I wish I could say I was joking, but I'm not. I do find myself quite disgusting. Who knew I had a Kajsa Kavat in me? I hate Kajsa Kavat. There's nothing hot or cool with Kajsa Kavat. No one wants to be friends with Kajsa Kavat.
But let's be fair. Routines are not the only only things that light up the day. Having breakfast with some of your favourite people at Blekingsborgsgatan can also help.
Plus, I would never match my red headband with my shoes.