Making it worse? How could it be worse???

Veckan som gick har utan tvekan varit en av de mest prövande under min vistelse, därav frånvaron av blogginlägg. Det började med hög feber och för någon med min lätt hypokondriska läggning var det mycket lätt att misstänka att det rörde sig om malaria, särskilt eftersom jag under hela resan varit myggornas favorit.

Detta leder till ett mindre behagligt besök på ett sjukhus i Cartagena, där jag efter en rutinundersökning blir förd till en liten brits ute i vänthallen, med tillhörande droppställning. Utan vidare förklaring drar en barsk sjuksköterska fram en sticka, drar fram min hand och sticker hål i venen medan jag är mycket nära en panikångestattack (de som känner mig vet att jag inte är så bra på att hantera blod, sår och sprutor) Hon tar blodprov men lämnar mig sedan med droppställning ansluten till venen i min hand och när jag ser slangen som är kopplad till min hand får jag en ny panik-attack och skriker HUR LÄNGE SKA JAG LIGGA MED DEN HÄR GREJEN KOPPLAD TILL MIN HAND? och får svaret en timma. En timma med denna utrustning är mer än jag kan hantera och jag börjar genast storgråta till åsyn för alla som sitter och väntar och går förbi mig i hallen. Jag försöker att sova, tänka på annat, inte tänka på slangen som är kopplad till min ven men det går inte så bra. Efter en och en halv timma har jag fortfarande inte blivit befriad från droppet och jag börjar, viftandes (med min andra hand) stoppa alla sjuksköterskor och läkare som skyndar förbi och fråga när i helvete någon kommer och plockar bort skiten från min hand. Snart, får jag veta. Snart förvandlas till 20 minuter och när den sista sjuksköterskan travar förbi och försöker lugna mig med att de snart tar bort droppet, tappar jag tålamodet och ryter att de har sagt snart i en halvtimma och nu vill jag att de kommer hit och plockar bort det här NU, entiendes?
Kort därefter blir jag befriad från droppet och läkaren uppenbarar sig snart och meddelar att det varken är Dengue eller Malaria-feber och ger mig ett slarvigt skrivet recept med medicin innan han försvinner lika kvickt som han kom.
Jag vandrar på darriga ben ut i solen, stoppar en taxi och åker hem, där jag sedan tillbringar större delen av veckan. Min snälla rumskompisar köper mat, frukt och vatten till mig där jag ligger och svettas i min säng.
När febern börjar gå ner efter några dagar inträffar en ny katastrof. Datorn kollapsar. Boom, död. Böner, besvärjelser och hotelser hjälper inte, det enda som uppenbarar sig är en ilsket blå skärm med text som inte gör mig klokare. I detta läge är det inte långt till att jag börjar springa runt i lägenheten, sparka på allt som rör sig och skrika Jehova! Jehova! Jehova!, eftersom saker inte gärna kan bli värre.

Men saker och ting löser sig till mirakulöst till slut. En ny läkare och ett par nya blodprov och mediciner senare har febern försvunnit. Även datorn är med hjälp av en lokal datortekniker, min hjälte, återuppstånden från de döda, med ny hårddisk och all information sparad. Och jag ser fram emot en ny vecka utan katastrofer.