Jag är i själva verket dödssjuk

Jag är lite snuvig. Och lite tung i huvudet. Lite förkyld. Nej, det stämmer inte. Jag är i själva verket dödssjuk. "Jag kan inte lova att jag lever när du är tillbaka", sa jag till min sambo innan hon flängde iväg till träningen. Och en grönsaksbuljong och ett glas panodil senare sitter jag nu här i min ensamhet. Och tänker att det hade varit en trevlig gest från mina föräldrar att ringa nu, för att åtminstone upprätthålla illusionen att jag är ett älskat barn. Men mobilen förblir kall och tyst. Så jag börjar i stillhet planera min begravning. Youtube listan ska börja med Broder Daniels Shoreline. Jag hoppas att gästerna kan avhålla sig från att ändra låt åtminstone tills kistan är utburen. Som en trevlig gest.

De gyllene åren

Ibland, ganska ofta på senare tid kan jag undra hur det egentligen står till med min mentala ålder. Och igår, när jag cyklade hem kom jag på att jag egentligen är 53. Allför många tecken pekar åt samma håll.
Jag åker på nöjestripp till Österlen och bor på på Sjöbacka gård, med mina vänninor.
Jag köper Bellini-paket till Malmö opera (2 rätters, fördrink och musikal).
Jag förfäras av alla dessa ungdomsgäng som bara dräller runt på stan (kan de inte sänka tonläget så jag kan höra vad jag tänker i alla fall?).
Jag köper lägenhet och börjar planera inredning för att, som min sambo M uttryckte det "blåsa liv i vårt förstelnade partnerskap".
Jag läser Doris Lessing för bokcirkeln.
Jag nyper förnöjt i min pelargon och stiger upp en timma tidigare för att baka bröd.
Jag tycker att helgens höjdpunkt ändå är Söndagsmiddagen.

Kan inte låta bli att jämföra mig med min far då han var i min ålder. Min far bodde i en rivningslägenhet utan toa. Min far åkte på scientolog-läger. När min far bjöd på Söndagsmiddag blev det Bänkavälling (alla veckans rester blandade i en gryta). Min far skrev låtar till sitt proggband med titlar som "Hans Hansson är en jävla skitgubbe".
Jag inser att om jag hade stött på min far i denna ålder hade jag vänt mig bort med avsmak. Alltså måste det här vara någon hemskt märklig och försenad tonårsrevolt jag är inne i. Frågan är bara om den någonsin kommer ta slut.

Change

Vi laddade upp för det nattliga racet. Med hamburgare och barnläsk. Tv:n var påslagen hela natten, så även datorn, där vi via DN:s hemsida kunde följa allt minut för minut och där kartan över delstaterna med alla elektors-rösterna låg uppe. Allt eftersom natten förflöt kunde vi i DN:s pappersbilaga pricka in rösterna i vår lilla tabell. "Obama har vunnit Vermont!" skrek jag när M missade ett ögonblick då hon prioriterade toalettbesök. "Hur många röster?" "Tre!""Kryssa i!"
SVT hade flyttat redaktionen till Washington men kunde vad nyhetsbevakningen beträffade lika gärna sänt från Bollebygden. Frågor som avhandlas under natten: Obama har stort stöd i sin hemstad Chicago. Obama har stort stöd i faderns hemby i Kenya. Obama har afrikanska rötter.Obama har stort stöd hos de mörkhyade. Obama är mörkyad. Här har vi hittat en mörkhyad kvinna som tänker rösta på Obama. Jarl Alfredius tar in tre USA-kännare. "Vilken betydelse har egentligen Obamas afrikanska rötter?"
Frågor som inte avhandlas: Sakfrågor. Politik. Ekonomi. De två krigen. Vilka förändringar respektive kandidat skulle innebära.
En bit in på 2000-talet, och det enda SVT kan diskutera är en framtida amerikansk presidents hudfärg. Change has come. Inte en dag för tidigt.

Saker jag ogillar.

En fruktansvärt bra sak med hösten är att man kan släppa alla agressioner fria. Man kan alltid skylla på mörker och nedstämdhet istället för lågt utvecklad social kompetens och småsint personlighet. Jag tar tillfället i akt att skriva en lista över saker, människor och företeelser jag ogillar.
- Mitt P3. Vem släppte in folket i radio? Folket är inte roligt. Folket är inte ball. Foket har inte alltid rätt. Och speciellt inte folk som ville berätta om roliga saker dom varit med om i Gråbo, eller hur det nu gick till när de tappade mobilen i toan eller vad som hände en galen kväll på chartersemestern i Mallis. Och speciellt inte Emo-Emma på 15 jordsnurr, som ser Mitt P3 som en språngbräda till sin karriär som Spoken-word artist; "Jag skär mig i armen. Det gör ONT. Men ondast av allt gör vetskapen om att du finns. (Upprepar i högre tonläge) VETSKAPEN OM ATT DU FINNS".
- Grundkurs i akademiskt skrivande på Malmö Högskola. Borde först och främst byta namn till Svenska för invandrare. Saker man lär sig efter tre veckor: det heter Några, inte Nåra. Man har stor bokstav i början av meningar.
- Folk i klassen som räcker upp handen under föreläsningarna i Akademiskt skrivande och känner sig bäst i klassen för att de har koll på styckeindelning. Det är inte att vara bäst i klassen. Det är att vara bäst i klassen i en obs-klass. Grattis. Snart har ni tentat av lågstadiet.
- Folk som anses roliga, och har förtjänat detta rykte mest p.g.a. att de alltid drar skämt och skrattar högt åt dem själva. Plöstligt känns tvåvägskommunikation som en onödig lyx.
- Tanter som inte kan se, höra eller kommunicera och som egentligen inte borde springa lösa. Typssituation på jobbet:
Tanten:Vad kostar brödet?
Jag: 48 kr.
Tanten: Vad kostar det?
Jag:(högre) 48 kr.
Tanten: Va??!
Jag:(ännu högre) DET KOSTAR 48 KR.
Tanten: Oh herre min je.Det är ju alldeles på tok. Är det dagsfärskt?
Jag: Ja, det är bakat idag.
Tanten: Va??
Jag: DET ÄR BAKAT IDAG.
Tanten: Ja, ja. vad sa du att det kostade?
Efter ytterligare en timmas dialog håvar tanten upp sin portmonnä. Den är fylld av 50-öringar och enkronor som tanten har för avsikt att betala med. Och plötsligt känns livet lite värre.

Naturligtvis kan jag göra listan längre. Den skulle faktiskt kunna bli alldeles oändligt lång. Men jag nöjer mig med att lätta på trycket lite åt gången. Bäst så. För allas vår trevnad.