De e bare å åk

Några reflektioner så här på kvällskvisten om min tid här i Colombia.

Det har på många sätt varit en skitjobbig upplevelse och på andra sätt en väldigt fantastisk upplevelse. Min månad i Sincelejo var mest skitjobbig, men nyttig just därför. Nyttig därför att det är bra att se en stad som Sincelejo för att fatta vad det är som händer i Colombia. Det förstår man inte om man tillbringar hela vistelsen i ett semesterparadis som Cartagena. Jobbig därför att det är jobbigt att befinna sig på andra sidan atlanten i en stad där man aldrig har varit och där man inte känner en kotte och där folk pekar och skriker åt en när man går ut på gatan eftersom man är det enda vanillafacet i byn. Men detta har också varit nyttigt, eftersom jag tror att det är bra att förflyttas utanför sin naturliga, bekväma kontext ibland och uppleva saker, miljöer och människor som är extremt annorlunda mot det man är van vid. Då blir man förhoppningsvis lite mer ödmjuk, lite mer streetsmart, lite mindre gnällbenägen och lite mer hårdhudad och benägen att klara sig själv och det kan ju bara vara bra.

Så egentligen är jag just nu rätt nöjd med med mig själv. Nöjd med att ha tagit mig hit på egen hand , rest runt själv och gjort intervjuver på ställen där jag aldrig har varit. Och nästa gång något jag får för mig att åka till något liknande ställe som det kan bli jobbigt att vistas i, eller flytta till ett nytt ställe eller börja ett nytt jobb så tror jag att jag kommer tänka att jag har ju klarat det här innan, så det är klart att jag kan klara av det här också. Det e bare å åk, helt enkelt.

På något sätt har min vistelse här också mig att inse hur mycket jag älskar Sverige. Trots helvetesvintrar, snålblåst, De nya moderaterna, Sverigedemokraterna,Blondinbella, Hästpojken, Mitt p3, etc, så älskar jag Sverige så väldigt, väldigt mycket.

Ett land där det finns klara sjöar, folk som cyklar, en tradition att betala skatt (ja, innan De nya moderaterna lyckats luckra upp detta system helt), inga moto-taxis, ett socialförsäkringssytem (ja, det som De nya moderaterna inte har lyckats fucka upp än), knäckebröd, vår, sommar och höst, Håkan Hellström, Martin Kellerman, gott kaffebröd.

Ett land där man än så länge inte behöver ha genomgått 20 plastikoperationer för att bli tv-hallåa. Ett land där man kan vara fackföreningsledare utan att bli mordhotad. Ett land där man kan gå ut på gatan och bli tillsagd av en liten tant för att man pratar lite för högt i sin mobil.

Och så Colombia. Colombia är ett sjuhelvetes totalt galet jävla land, fullt av tokerier och tokar. Här finns så många och så stora problem och det är svårt att veta var man ska börja och sluta.
Men det är också ett fantastiskt land. Här finns fantastiska stränder,värme, gröna berg, Jimmy som gör sjukt goda grillspett, sköna rumskompisar som har för vana att ställa sig nedanför ens balkong och skrika: Julietta! Julietta!, när de har glömt nycklar eller tycker att man ska hänga med ut.
Här finns några av de mest gästfria och generösa människor jag någonsin har träffat. Rynkiga och kolsvarta farbröder som Ricardo, som driver små lokala fredsorganisationer och gärna vill hjälpa en med allt de kan. Stadiga tanter som L, som är lärare i en av det mest våldsdrabbade och fattiga städerna i landet, som presenterar mig för ett gäng sköna ungdomar som jag aldrig tidigare mött och som envisas med att bjuda mig på lunch, se till att jag kommer iväg ordentligt och hjälpa mig med allt jag behöver. Här finns unga modiga och klarsynta människor som G som jobbar och engagerar sig i mänskliga rättigheter, trots fara för sina liv.
Och de bildar en kontrast till allt det andra, en paramilitarism och korruption som tagit över i princip hela det politiska systemet.

Det har inte varit kärlek vid första ögonkastet, men kanske vid sista. Och nu åker jag hem.