Andres Lokko beskrev för ganska länge sedan i en lysande krönika South Park- Cartman, eller om det möjligtvis var Kennys känslor då han en dag öppnar ytterdörren och möts av The Ass-people. Två vuxna människor med rumpor istället för ansikten. Detta är, som alla kan förstå, det roligaste man någonsin kan råka ut för och följaktligen går Cartman (eller om det var Kenny), upp på övervåningen, öppnar pappas byrålåda, tar fram en revolver och skjuter sig i huvudet. Han tar livet av sig för att ingenting någonsin kommer att bli lika roligt igen.
Ungefär så kan man nu beskriva mina känslor efter den roligaste helgen med den bästa inflyttningsfesten någonsin. Stockholms-Julia och Växjö-Anna var hitresta och utökade antalet boende i lägenheten till fyra. Och så det vanliga gänget. That makes top fucking notch. Vänner som handlar och lagar mat som står färdig när man kommer hem från jobbet på lördagen, vänner som dyker upp tidigt och fixar kvällens playlist, Matildas pojkvän som tillverkat en liten skylt för ens skull där det står "Nej ingen får önska låt". Vänner som pimpar och pyntar lägenheten medan man själv springer omkring som ett sinnesvagt höns för att göra sig i ordning. Vänner som dyker upp på festen med hemsnickrade tavlor, champagne och blommor. Vänner som dansar hela natten.Vänner som hjälper till att köra ut två ovanligt överförfriskade herrar som däckar i bastfåtöljen och vägrar lämna vardagsrummet vid fem-snåret. Vänner som diskar och städar dagen efter och som man brunchar med på Retro. Vänner som man sjunker ihop med på en madrass i vardagsrummet för att somna till Den bästa sommaren. Vänner som trots bakfyllans eftersvallningar ror ihop en underbar Söndagsmiddag. Det här blev ju blödigt. Men ändå, love u guys.
Merci for being you.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire