Swedish summer so far

Grilla på gården
Pappas band uppträder på Konstmuséets bakficka
Midsummer zero-9 ft Tjörn
Fika
Partytunnel och födelsedags-korvgrillning på gården
Skräckbebis i MFF-mössa
Harry Potter
Indisk temamiddag

Uppenbarelser

Fest under bar himmel på Parantesen, Lund levererar. Nästan i klass med älskade Malmö. Håller på att bli Skåne-nationalist. Här finns nästan allt man behöver, minus några personer.
Den utlovade middagen blir en tre timmar lång lunch i Västra hamnen, nog så trevligt. Ingår plötsligt i konceptet Ladies who lunch (nej, den mikrouppvärmda plastlådan på andra våningen i Orkanen räknas inte) och knäpper myndigt med fingrarna åt kyparen, som vore jag av rang. Mycket planer smids. Återvänder hem med rödbränd näsa och massor med nya idéer. Ut åker modebloggarna, hädanefter skall jag bara ägna mig åt saker med substans (kanske får lägga ner min egen blogg också, vid närmare eftertanke). Ger det en vecka i alla fall.

Kaosteorin

De senaste veckorna har jag surrat som en geting mellan Gäddan, Orkanen och Kåren, drömde om Orkanen också, någon jagade mig i trappor och lönngångar. Jakten på UD-mannen, föreläsare som dragit sig ur i sista stund, Plan-B som förverkligas, protokoll och dagordningsskrivande, webmail, frukostmöten, desperata telefonsamtal till gruppmedlemmar som klagar på att de pratar mer med mig än sin familj. Affischer, tryckeri, bortsprungna flyers, falafelmannen, kaffet, en trevlig men skrikande vaktmästare, en skotsk lärarrepresentant som alltid stoppar en i korridoren och bara vill diskutera ”en liten grej” som tar en halvtimma, en fånig mini-intervju i City full av fel, en dj som skall spela loungig house och har med sig tre King Kong högtalare som rullas kl.8 på onsdagsmorgonen från K3 till Gäddan.
Men allt går bra, smärre incidenter borträknade. Dj:n blir en succé, bokborden ställs upp och folk strömmar i till seminarierna. Falafelmannen är sen och har med sig en duk i grön krossad sammet som påminner om Andreas Borgelinds tröja i trean. Dagen avslutas med många ryggdunkningar, prefekterna nöjda, institutionen vill bjuda på middag, kul!
Och på kvällen kommer jag hem till en pratglad gäst, en Matilda som lagar falukorv i ugn och en Calling som troppar förbi på middan och allt rundas av med nedladdad Bolt och fyra Sitting Bull. Jag somnar utmattad i bastfåtöljen. Det är en bra kväll.

fucker fuck!

De två veckorna som gick kan ha varit de mest späckade. Jag battlar hemtenta och inbjudna föreläsare och jag är fastväxt i min stol från 07.00-24.00. Tur att Matilda och Anna (hitrest för veckan i polis-bizniz) är med och handlar, lagar mat och håller skutan flytande. Och när jag sitter på Gäddan en sen natt och ser i kors inser jag att detta måste få ett slut. Det får det naturligtvis också och jag tar mig hemåt, halvt galen, kraxande och hungrig. Och möts av ett trevligt gäng som lagat middag hemma. Tillbaka till människobyn, back to normal. Så normalt det nu kan bli här på Smålandsgatan, där de förunderligaste konversationerna kan utspela sig.
Anna (borstar tänderna i badrummet): Du kan gå och lägga dig nu, Haina.
Haina (på väg in till sitt rum): Du kan lägga dig i badkaret.
Anna: Du kan lägga dig i din röv.
Varpå tio minuters skrattkonvulsioner följer, för det är ungefär det roligaste jag hört den här veckan. Eller Matildas och mitt samboskap:
Matilda: Varför har du lagt en strumpa i hallen, älskling?
Haina: För att du ska ha något att suga på.
Matilda: Attans.
Jag ser Plötsligt i Vindslöv och förundras över karaktärerna och inser att såna kommer vi bli, allihopa. In ten years time, kommer vi också sitta i soffan och spela Bingo-Bongo och äta kokt korv rätt ur kastrullen. Och vi kommer att vara nöjda.

Hitta en dj, göra sig av med en utbytesstudent

Det här ordförandeskapet sätter en onekligen i prekära situationer. Är det tex prefekten på insitutionen som jag vänder mig till för att fråga om tillåtelse för att hyra in en dj på Arbetsmarknadsdagen? Och hur hittar man en dj?
Den där utbytesstudenten från Bangladesh slår sig ner igen och fixerar mig med ögonen. De senaste veckorna har jag tittat bort eller bytt riktning varje gång jag stött på honom i biblioteket, men nu sitter jag alltså parkerad med min laptop, klart utsatt.
- Hello.
- Hello?
- You have a nice computer.
- Thanks.
- What is your name?
- Haina.
- Nice to meet you, Henna.
- Yeah, you to.
- So, you live here in Malmö?
Här slås jag av det bisarra att vi redan haft exakt denna konversation tre veckor tidigare, något han inte verkar ha något minne av. Orkar inte påpeka att vi är gamla bekanta och tittat stint ner i min bok i hopp om att han ska inse att han overstayed his welcome.
- Yeah, I live here.
- Alone?
- No,with a friend.
- Ah, boyfriend? Or girl?
Inser att det var här jag svarade fel förra gången.
- No, I live with my boyfriend.
- I see.
Paus.
- So, goodbye, Henna.
- Goodbye.

Lillebrooor, pam pam pam.

Nästa helg kommer min lil´bro till Malmö. Tips på vad man kan göra med sin lillebror en hel helg mottages taxamt. När vi var små brukade jag klä ut honom i mina kläder. Eller så brukade jag och mina kompisar springa iväg och gömmma oss när vi ville leka själva. Sen brukade vi stå bakom ett träd och kolla när han sprang runt på gården och letade efter oss i sin töntiga Batman-dräkt.
Ok, jag behöver ju helt klart tips på andra aktiviteter. Min sambo, som planerar att ge sin syster en ful mössa med renar på i 18 års-present, är nog inte till mycket hjälp. Så hjälp mig. Vad gör man med en ung herre som är för liten för de coola klubbarna och (ve och fasa) tillräckligt stor för KB 18?

Hängde och slängde uti en gardin

Suck. Mitt stamfik bredvid Orkanen (Mahs bibliotek) har bytt ägare och istället för den runda vänliga damen som gjorde starkt,gott kaffe och lättade upp min tillvaro är det nu en arg smal man som gör svagt och ljummet kaffe och verkar göra allt för att fördystra min tillvaro. Med tanke på hans mottagande av mig måste jag likna någon som bränt ihjäl halva hans släkt i något koncentrationsläger. Suck.
Jag skulle förstås kunna gå några meter längre ner till den nyöppnade kaffekedjan, men de verkar följa samma princip vad det gäller kaffet, som de serverar pissljummet och svagt. Varför är världen mot mig? Varför?

Ratata/ Jakten på Eugene Kang

Eugene Kang svarade alltså på min friends request för några veckor sedan. Just nu tampas jag med hur jag ska gå vidare. Skriva ett nytt meddelande? Han har visserligen inte svarat på mitt första. Spela svår? Det hade möjligtvis funkat om han hade någon aning om vem jag var. Gå med i hans nätverk "Asians for Obama"? Av uppenbara skäl, nej. Make nice med någon av hans andra vänner? Jag leker med tanken. Att ha "one friend in common" borde öka trovärdigheten i vår påhittade relation. Men hur ska jag bära mig åt för att hitta en vän till Eugene som är någorlunda nära? Han har ju för i helvete över 800 vänner. Och for all I know kan de alla vara knäppskallar som addat honom bara för att han råkar vara Barack Obamas personal assistant. Jag studerar mitt första mejl till Eugene igen.
"Remember me, the swedish ex-change student on the top-floor? Anyways, was just flipping through face and thought I should give you a buzz. Congratulations on your great job, always knew you had it in ya! Anyways, am in DC right now doing my phd, it would be great if we could catch up, although obviously you must be very busy these days...
Big hug,
Haina (Hainz) Berndtsson"
Kanske om jag skrev till honom igen. Och föreslog ett möte. Svarar han inte på det är det ju direkt oartigt.
Nej, nu vet jag. Han fyller år den 24 mars. Vad det nu är han fyller. I NY-Times bilagan uppgavs han vara 23. Då ska jag skicka en spexig hälsning.
"Congrats Eugie! You're still on the running towards becoming an old fart! See ya soon! /xxx Hainz"
Ja, så får det bli.

Utan omskrivningar och ursäkter, ett nytt inlägg om en ovanligt bra helg och händelser, personer och företeelser som befolkade denna

Andres Lokko beskrev för ganska länge sedan i en lysande krönika South Park- Cartman, eller om det möjligtvis var Kennys känslor då han en dag öppnar ytterdörren och möts av The Ass-people. Två vuxna människor med rumpor istället för ansikten. Detta är, som alla kan förstå, det roligaste man någonsin kan råka ut för och följaktligen går Cartman (eller om det var Kenny), upp på övervåningen, öppnar pappas byrålåda, tar fram en revolver och skjuter sig i huvudet. Han tar livet av sig för att ingenting någonsin kommer att bli lika roligt igen.
Ungefär så kan man nu beskriva mina känslor efter den roligaste helgen med den bästa inflyttningsfesten någonsin. Stockholms-Julia och Växjö-Anna var hitresta och utökade antalet boende i lägenheten till fyra. Och så det vanliga gänget. That makes top fucking notch. Vänner som handlar och lagar mat som står färdig när man kommer hem från jobbet på lördagen, vänner som dyker upp tidigt och fixar kvällens playlist, Matildas pojkvän som tillverkat en liten skylt för ens skull där det står "Nej ingen får önska låt". Vänner som pimpar och pyntar lägenheten medan man själv springer omkring som ett sinnesvagt höns för att göra sig i ordning. Vänner som dyker upp på festen med hemsnickrade tavlor, champagne och blommor. Vänner som dansar hela natten.Vänner som hjälper till att köra ut två ovanligt överförfriskade herrar som däckar i bastfåtöljen och vägrar lämna vardagsrummet vid fem-snåret. Vänner som diskar och städar dagen efter och som man brunchar med på Retro. Vänner som man sjunker ihop med på en madrass i vardagsrummet för att somna till Den bästa sommaren. Vänner som trots bakfyllans eftersvallningar ror ihop en underbar Söndagsmiddag. Det här blev ju blödigt. Men ändå, love u guys.
Merci for being you.