Santa Marta

Även Santa Marta faller mig i smaken, en fin liten stad med gamla hus i kolonialstuk, precis vid kusten. Och så finns det fler turister än undertecknad och för första gången måste jag erkänna att det är skönt att inte vara ensam utböling. Det ÄR skönt att kunna gå ut på gatan i en stad som inte är Sincelejo (där turistindustrin av naturliga skäl, är lika med noll), utan att folk pekar, glor och skriker amerikan efter mig i varje gathörn.
Det har också sin charm att slippa bli väckt av en skrikande moto-taxi, att kunna ta en joggingtur vid havet på morgonkvisten och att kunna röra sig ute på stan efter kl. 19.00. Det här med att turista ensam går bättre än jag trott. Jag var orolig över att känna mig som en ensam japansk affärsman som driven av tristess tvingas dricka sig deprimerande full på allt i minibaren och slutar kvällen med att porrzappa med en slips på huvudet. Men det är faktiskt ganska skönt att kunna planera sin dag helt efter eget huvud och flanera runt utan en tanke på någon annan än sig själv.
Vid dagens slut köper jag en grillad majskolv och sätter mig vid strandkanten som befolkas av förälskade par, strandraggare, barnfamiljer och rätt många strandförsäljare som prackar på folk trendiga hajtands-halsband. Självklart stannar rätt många av dem till hos mig och bedyrar att jag inte kommer att se maken till smyckeskonst någon annanstans. Och självklart går jag på det. Helvete, vad bra de är.
En rynkig farbror stannar till och visar upp sin låda med halsband, armband och ringar.
- Mi amor, jag ser direkt att du är en kvinna med god smak.
- Åh, jag vet inte…
- Låt mig berätta om mina smycken. De är unika, jag försäkrar dig att du inte kommer hitta dem någon annanstans.
- Jag ska nog inget ha...
- Mi amor, att titta kostar ingenting.
Och med den lilla meningen får han mig direkt på fall och det slutar med att jag sätter en ring på mitt tjockaste finger, som sedan inte går att få av (Mi amor, du märker att den vill stanna hos dig), och sedan vandrar därifrån med både ring och ett armband till min lilla Malmö-sambo med texten: El señor es mi pastor.

Valledupar

Efter en 7 h lång bussresa når jag Valledupar på torsdagseftermiddagen. Valledupar är till skillnad från Sincelejo en vacker stad, full med fina gamla hus och torg och omgärdad av parker och naturreservat där indianer bor och som man kan åka och hälsa på om man hinner. Det hinner jag dessvärre inte den här gången. När jag landat på vandrarhemmet och duschat, ringer jag upp min kontakt, GT som jag ska träffa för intervju. Detta samtal blir ett bra exempel på när den svenska stelbentheten möter den colombianska spontaniteten.
- Ja hallå? Jag är framme nu och tänkte bara bekräfta vårt möte i morgon kl 8.00?
- Haaaaina, BIENVENIDA A VALLEDUPAR!!!
- Ja, eh, hehe. Tack… Ja så tänkte jag då bara stämma av att vi träffas i morgon kl 8.00?
- Nej nej nej. Haina, lyssna här. Jag är precis klar med ett möte här, så jag kommer och hämtar upp dig direkt på ditt hotell och sedan åker vi till kontoret så får du träffa alla medarbetare och så går vi ut och äter middag ikväll. Hur låter det?
- Ja det låter jättebra. Och så var det mötet i morgon…
- Jaja. Är du upptagen imorgon vid lunch, mi amor?
- Näää..
- Då är du medbjuden till en födelsedagslunch som vi håller för en kollega på kontoret.
- Tack..
Tio minuter senare saktar GT:s bil in framför hotellet, han tutar och viftar åt mig att hoppa in i bilen. Vi åker vidare om GT:s bostad där han stannar till för att gå in och fixa något.
Jag blir erbjuden öl eller vin (vatten blir bra tack!) och sedan åker vi till kontoret där GT släpper av mig och säger åt sin personal att ta med mig ut på middag, innan han rusar vidare på sitt nästa möte. Fortfarande har jag inte lyckats få någon klarhet i om intervjun kan äga rum imorgon kl.8.00.

På vandrarhemmet där jag bor i Valledupar finns gott om märkliga karaktärer. En sådan är hippietanten, som ägnar sig åt att skriva reseböcker om Colombia. Hippietanten är en amerikanska i 60-årsåldern, med grått hår i en lång fläta på ryggen, mustasch- prydd överläpp och stålkantade glasögon. Jag sitter och bläddrar förstrött i en Lonely Planet då hon närmar sig.
- Mademoiselle?, börjar hon i ett försök att identifiera min nationalitet.
- Spanish or english?
Så fort jag klargjort nationalitet och språk börjar hippietanten berätta om guideboken hon är redaktör till, om indianerna i Guajira som har en unik metod att lösa konflikter och om den sorgliga avsaknaden av ett baseball- lag i Sincelejo. Ibland blottas hennes tandrad som i bästa fall kan kallas sned, och som strängt taget, för att säga som det är, är en halv tandrad. Hon frågar vad i helvete det är jag gör i Sincelejo och jag medger att jag ställt mig frågan själv. Då hon får veta vad det är lyser hon intresserat upp.
- Well, thanks for doing that work.
Hippietanten berättar om svårigheterna hon haft med guidebooks- författandet under åren som “el paramilitarismo” var som värst och många områden avspärrade för allmänheten, ”red-zoned”. Hon rundar av.
- Well, if it is something I´ve learnt about Colombia during these years, it is: You keep your eyes and ears open, and your mouth shut.
Hon spänner blicken i mig och ler sedan ironiskt så att den halva tandraden blottas.

Mot Sherwoodskogen!

Nej, nu lämnar jag den här asfalts- och avgasstaden för ett par dagar och förflyttar bikini och diktafon till vackra Valledupar och Santa Marta. Jösses vad skönt det ska bli med miljöombyte! Ber till Gud att moto-taxi-fenomenet inte är lika stort där.

Det här är Sincelejo

Det här är en stad där den informella ekonomin frodas. Där det är omöjligt att passera en gata utan ett litet stånd där någon sitter och säljer mobilsamtal, frukt, empanadas eller chorizo. På samma gata är det också omöjligt att undgå åtminstone tio stycken moto-taxis, som verkar vara det vanligaste yrket för unga män i 20-årsåldern. Det här med moto-taxis är fascinerande. Det övergår mitt förstånd hur denna tjänst kan vara så efterfrågad att majoriteten av den unga manliga befolkningen här kan försörja sig på det. En svensk kvinna jag träffade i Bogotá förklarade att det här med moto-taxis är ett populärt jobb för unga killar eftersom det tillkommer en viss status i att äga en moto. Då kan man åka jättesnabbt och tuta så ofta man vill, varje gång man ser en tjej till exempel. Skrika kan man också, medan man åker. Och det gör dom. Skriker och tutar, tutar och skriker. Detta medför att det väldigt sällan är tyst i Sincelejo.
Men det finns ju också andra sätt att fånga tjejernas uppmärksamhet. På torget Plaza de Santander som jag passerar ibland, sitter alltid klungor med sysslolösa män. De dricker läsk och säger ksss, kss, kss så fort en tjej går förbi och smackar gillande. Alla har vi våra sätt att få tiden att gå.

Förvisad

Tredje dagen jag besöker biblioteket får jag inte komma in. Efter att ha låst in tygpåse och väska i skåpet pekar mannen i receptionen på mina böcker. Dessa får jag inte ta in, bara anteckningsblock.
- Igår och i förrgår fick jag ta med dem in, utbrister jag ilsket.
Mannen i receptionen och vakten skakar på huvudet.
- Så det är olika regler för olika dagar?
De skakar återigen på huvudet och upprepar att anteckningsböcker är ok, inte böcker. Jag tröttnar på att tvinga mig in på ett ställe som uppenbarligen inte vill ha mig som kund. Gör en arg axelryckning åt båda på klassiskt latino- manér, vänder på klacken för att plocka ut mina böcker och marscherar ut i solen.
Jag slår mig ner på ett café på hörnan med skrangliga röda plaststolar, med förhoppningen att kunna läsa utvärderingar en stund trots bilarnas tjut i bakgrunden. Det första som händer är att stadens byfåne vandrar in och kräver bordsgrannens uppmärksamhet. Han predikar om jordens undergång och mänsklighetens förfall en stund och när han är klar med grannen kommer naturligtvis turen till mig.
- Señorita, börjar han högtidligt. Disculpe, men jag måste be om er uppmärksamhet en stund medan jag berättar om mänsklighetens förfall.
Jag tittar stint ner i min bok.
- Señorita, fortsätter byfånen. Har jag er uppmärksamhet?
Jag tittar upp från boken.
- Nej.
Konstigt nog nöjer sig byfånen med detta för han muttrar ett ”disculpe” och vandrar vidare för att terrorisera min andra bordsgranne.
Jag återgår till mina utvärderingar.

Konsten att vara invandrare

Ja, det är ungefär så jag känner mig den här veckan. En invandrare och flykting. Trots att min situation antagligen är den motsatta till många andra flyktingar (känner inte till statistik, men tror inte att det är vanligt att folk medvetet flyr från Sverige till länder där det råder väpnad konflikt). Men i övrigt kan jag tänka mig att jag delar många erfarenheter med de flesta människor som tagits ur sin naturliga kontext och blivit satta på ett ställe där det inte känner någon, inte förstår kulturen och inte fattar vad man bör och inte bör göra eller vad som är ett naturligt uppträdande.

Efter att ha tagit några promenader på egen hand in till stadskärnan bestämmer jag mig för att tiden nu är mogen att inta stadens bibliotek. Inget ont om mitt boende, men ett stekhett rum utan skrivbord kan förstöra motvationen för den bäste. Så jag uppsöker Museo del Banco de la Republica en varm dag, med böckerna i en tygkasse. Jag hittar byggnaden, Yes!, kommer in i entrén och ser några trevliga läsbord med luftkonditionering. Går förbi utlåningsdesken, säger Buenas till flickorna bakom den (som tittar mycket undrande på mig) och ska precis sätta mig då jag känner en knackning på axeln. Det är en säkerhetsvakt som pekar på min väskor. Vid det här laget van vid den obligatoriska genomsökningen av mina personliga attiraljer sträcker jag samarbetsvilligt fram väskorna till honom, men det räcker inte. Han pekar mot skåpen i entrén, där man måste försvara dem. Till allas beskådan följer vakten mig ut till skåpen och demonstrerar, som vore jag utvecklingsstörd, i detalj hur man stoppar ner myntet i luckan och får en nyckel. Jag tar rodnande ut böckerna i väskorna och går in i biblioteket och sätter mig igen, denna gång utan att säga Buenas till de fnittrande flickorna.

Ibland hittar jag adresserna dit jag ska, ibland inte. Ganska ofta känns det ganska ensamt i Sincelejo, där jag än så länge bara känner señora Luz och hennes man. Ganska ofta saknar jag mitt hemland ganska mycket, där jag vet hur man beter sig, vad man bör och inte bör göra och där folk talar mitt språk och förstår mina skämt. Jag har tidigare fnyst åt de töntar som åker utomlands och börjar hänga med svenskar det första de gör, men nu skulle jag ge mycket för att träffa en compatriot. Eller en colombian för den delen, bara det är någon som vill umgås. Då tänker jag att någon borde ge Jimmie Åkesson ett SIDA-stipendium för att åka till andra sidan världen, slå sig ner i en liten stad där han inte känner en käft och försöka göra sig hemmastadd och integreras efter bästa förmåga.

Sincelejo

Då har man bytt stad igen. En förflyttning norrut mot kusten. Sincelejo kommer att ta längre tid att vänja sig vid. Staden är känd för fyra saker:
- Hög arbetslöshet
- Mängder av desplacados, folk som förflyttats p.g.a översvämmningar, krig och elände.
- Förekomst av väpnade grupper
- Trevlig frukt.

Jag bor hemma hos la señora Luz och hennes man, samt en smutsvit hund och en väldigt mager katt. La señora Luz dukar fram almuerzo åt mig så fort jag anländer och ger noga akt på att jag äter tillräckligt med grönsaker. Efter lunchen går hon igenom vad som gäller i huset och i staden, vilka som är "los barrios feos" (de dåliga stadsdelarna) och vilka stråk man kan promenera omkring i. Hon ställer fram två rangliga plaststolar utanför ytterdörren.
- Ahora nos sentamos afuera (nu sätter vi oss ute), förklarar hon på sitt myndiga vis som tydligt gör klart att det inte rör sig om en frivillig aktivitet.
Vi sätter oss utanför huset med utsikt mot gatan och betraktar grannarna som stannar förbi och pratar med Luz, skrikande ungar och moto-taxis (motorcykeltaxis) som kör till höger och vänster. Moto-taxis som förbjudits i Baranquilla, eftersom de ökar brottsstatistiken markant. Som en UNDP-rådgivare tidigare i veckan förklarat: för att stjäla eller mörda är det enda man behöver en motorcykel och ett vapen.

Jag tar en promenerad ensam runt kvarteret, på Luz inrådan utan värdesaker eller pengar på mig. Iförd avklippta jeansshorts och med den militärgröna kepsen ordentligt nertryckt över pannan. Det första som händer är att en dam stannar mig och frågar om vägen. Tar det som ett exempel på hur klockrent jag smälter in i omgivningen. Jag är helt klart nere med skiten.