mercredi 16 mars 2011

Hemmavid




Sakta men säkert lär jag mig navigera i staden. I början ser jag det mesta från ett taxifönster, men efter hand börjar jag hoppa på de små färgglada stadsbussarna och promenerar omkring mycket själv, om än med ett krampaktigt tag om portföljen.
Det börjar likna vardag här. Jag har hittat en härligt grön och lummig park i närheten av Jaimes lägenhet, belägen precis nedanför bergen och med en fin utsikt över staden och det är här jag tar min joggingrunda på morgonen. Jag träffar många människor på kontor under de här dagarna och slås av kontrasten mellan FN-skrapan och de svala tjänstemän den huserar å ena sidan, och de skrikande gatuförsäljarna, klottret, de tjutande bilarna och avgaserna å andra sidan.

mardi 15 mars 2011

No Air!


Jag måste förbereda intervjumaterial och transkribera men jag kan inte tänka. Precis som min Malmö-sambo för några år sedan har nu även Jaimes dotter Juanita ramlat över låten No Air med Jordin Sparks. Och precis som M anser Juanita att låten växer med varje genomlyssning, varför det nu är ett ständigt pågående No Air-maraton i lägenheten. När Juanita tröttnat på att spela originallåten hittar hon en playback- version på Youtube, där hon till piano-ackompanjemang för full hals kan sjunga med i varje textrad.
- But HOW, do you expect ME, to live alone with just ME?
Jag undrar om detta kan klassificeras som tortyr. Precis som att en vattendroppe inte gör någon större skada, så gör ju inte en genomlyssning en människa tokig. Det är när genomlyssningarna börjar pågå oavbrutet i tre timmar som risken för varaktiga men ökar.
No Air. Jag känner att just denna textrad på ett ypperligt sätt sammanfattar mitt tillstånd just nu.

dimanche 13 mars 2011

Första mötet i Bogotá.


Min första heldag i Bogotá stiger jag upp vid 9-tiden efter att ha sovit i 12 timmar. Jaime, som jag ska bo hos under min tid i Bogotá, är ute och lämnar sin dotter Juanita på teaterskolan och jag är ensam i lägenheten, sånär som på hembiträdet Juana och hennes lilla dotter Miriam, som sitter vid köksbordet och gör läxor. Jag presenterar mig för Juana och Miriam och de tar frågande min utsträckta hand. Här i Colombia är det kindpussar som gäller, lär jag mig senare. En enstavig konversation inleds med Juana.
-Frukost?
- Ja tack.
- Ägg?
- Ja tack.
- Kaffe?
- Ja tack.
Juana försvinner in i köket för att börja min frukost och jag blir stående utanför och undrar för mig själv om jag ska erbjuda henne hjälp att tillreda min frukost. Kommer fram till att det får mig att framstå som ännu konstigare och slår mig ner vid köksbordet med Miriam, som betraktar mig med stora ögon.
- Hur gammal är du?
- 8.
- Muy bien.
Där tar samtalsämnena slut och Juana kommer strax in med ägg, kaffe, bröd och quesito.
Det är meningen att jag ska träffa R.N idag, en svensk man som har bott i Colombia de senaste 30 åren, som jobbar på en stor samarbetsorganistation för amerikanska länder och som Stefan på min gamla praktikplats tipsat om, då R.N har koll på "allt" i Colombia. Efter några telefonsamtal får jag tag på R.N. och vi kommer överrens om att mötas vid restaurangen La Jugetería, ett stenkast från Jaimes lägenhet. Väntandes utanför La Jugetería kommer jag på att jag egentligen inte har sett R.N., vilket kan bereda väg för en pinsam situaion. Har bara fått honom beskrivet för mig av Stefan, som inte sett på honom på flera år. Men då R.N. kommer körande förstår jag direkt att det bara kan vara han. Storvuxen, i skjorta och fleecetröja. Grått skägg och håret i en liten hästsvans där bak. Pilotglasögon. R.N. förstår direkt att det bara kan vara jag och böjer sig ner för en liten kindpuss. Sedan vänder han sig till servitören.
- Tienen jugo? Espresso? Bien.
Vi travar in och slår oss ner och R.N. beställer det han ska ha och vänder sig sedan till mig. Han vill veta varför jag valt att åka till Colombia och varför jag valt att undersöka just detta projekt. FN, förstår jag senare, har R.N. inte mycket till övers för, det är mycket "bla bla". Jag förklarar vad som är målet med uppsatsen och R.N. grymtar. Han tar upp mobilen och börjar ringa runt till alla sina kontakter i den region jag ska till.
- Hola Carlos, är allt bra kompis? Jo det är fint, jag sitter här med en muchachita sueca som ska undersöka ett FN-projekt i Montes de Maria. Tänkte att du kanske kan hjälpa till. Hon är här i två månader. Vad hon heter? Det har jag ingen aning om.Vad heter du?
Dejten med R.N. tar en timma ungefär och han är den första jag fikar med i Bogotá.

dimanche 19 juillet 2009

Swedish summer so far













Grilla på gården
Pappas band uppträder på Konstmuséets bakficka
Midsummer zero-9 ft Tjörn
Fika
Partytunnel och födelsedags-korvgrillning på gården
Skräckbebis i MFF-mössa
Harry Potter
Indisk temamiddag

vendredi 22 mai 2009

Uppenbarelser


Fest under bar himmel på Parantesen, Lund levererar. Nästan i klass med älskade Malmö. Håller på att bli Skåne-nationalist. Här finns nästan allt man behöver, minus några personer.
Den utlovade middagen blir en tre timmar lång lunch i Västra hamnen, nog så trevligt. Ingår plötsligt i konceptet Ladies who lunch (nej, den mikrouppvärmda plastlådan på andra våningen i Orkanen räknas inte) och knäpper myndigt med fingrarna åt kyparen, som vore jag av rang. Mycket planer smids. Återvänder hem med rödbränd näsa och massor med nya idéer. Ut åker modebloggarna, hädanefter skall jag bara ägna mig åt saker med substans (kanske får lägga ner min egen blogg också, vid närmare eftertanke). Ger det en vecka i alla fall.

vendredi 8 mai 2009

Kaosteorin


De senaste veckorna har jag surrat som en geting mellan Gäddan, Orkanen och Kåren, drömde om Orkanen också, någon jagade mig i trappor och lönngångar. Jakten på UD-mannen, föreläsare som dragit sig ur i sista stund, Plan-B som förverkligas, protokoll och dagordningsskrivande, webmail, frukostmöten, desperata telefonsamtal till gruppmedlemmar som klagar på att de pratar mer med mig än sin familj. Affischer, tryckeri, bortsprungna flyers, falafelmannen, kaffet, en trevlig men skrikande vaktmästare, en skotsk lärarrepresentant som alltid stoppar en i korridoren och bara vill diskutera ”en liten grej” som tar en halvtimma, en fånig mini-intervju i City full av fel, en dj som skall spela loungig house och har med sig tre King Kong högtalare som rullas kl.8 på onsdagsmorgonen från K3 till Gäddan.
Men allt går bra, smärre incidenter borträknade. Dj:n blir en succé, bokborden ställs upp och folk strömmar i till seminarierna. Falafelmannen är sen och har med sig en duk i grön krossad sammet som påminner om Andreas Borgelinds tröja i trean. Dagen avslutas med många ryggdunkningar, prefekterna nöjda, institutionen vill bjuda på middag, kul!
Och på kvällen kommer jag hem till en pratglad gäst, en Matilda som lagar falukorv i ugn och en Calling som troppar förbi på middan och allt rundas av med nedladdad Bolt och fyra Sitting Bull. Jag somnar utmattad i bastfåtöljen. Det är en bra kväll.

vendredi 27 mars 2009

fucker fuck!


De två veckorna som gick kan ha varit de mest späckade. Jag battlar hemtenta och inbjudna föreläsare och jag är fastväxt i min stol från 07.00-24.00. Tur att Matilda och Anna (hitrest för veckan i polis-bizniz) är med och handlar, lagar mat och håller skutan flytande. Och när jag sitter på Gäddan en sen natt och ser i kors inser jag att detta måste få ett slut. Det får det naturligtvis också och jag tar mig hemåt, halvt galen, kraxande och hungrig. Och möts av ett trevligt gäng som lagat middag hemma. Tillbaka till människobyn, back to normal. Så normalt det nu kan bli här på Smålandsgatan, där de förunderligaste konversationerna kan utspela sig.
Anna (borstar tänderna i badrummet): Du kan gå och lägga dig nu, Haina.
Haina (på väg in till sitt rum): Du kan lägga dig i badkaret.
Anna: Du kan lägga dig i din röv.
Varpå tio minuters skrattkonvulsioner följer, för det är ungefär det roligaste jag hört den här veckan. Eller Matildas och mitt samboskap:
Matilda: Varför har du lagt en strumpa i hallen, älskling?
Haina: För att du ska ha något att suga på.
Matilda: Attans.
Jag ser Plötsligt i Vindslöv och förundras över karaktärerna och inser att såna kommer vi bli, allihopa. In ten years time, kommer vi också sitta i soffan och spela Bingo-Bongo och äta kokt korv rätt ur kastrullen. Och vi kommer att vara nöjda.