vendredi 20 février 2009

Ratata/ Jakten på Eugene Kang


Eugene Kang svarade alltså på min friends request för några veckor sedan. Just nu tampas jag med hur jag ska gå vidare. Skriva ett nytt meddelande? Han har visserligen inte svarat på mitt första. Spela svår? Det hade möjligtvis funkat om han hade någon aning om vem jag var. Gå med i hans nätverk "Asians for Obama"? Av uppenbara skäl, nej. Make nice med någon av hans andra vänner? Jag leker med tanken. Att ha "one friend in common" borde öka trovärdigheten i vår påhittade relation. Men hur ska jag bära mig åt för att hitta en vän till Eugene som är någorlunda nära? Han har ju för i helvete över 800 vänner. Och for all I know kan de alla vara knäppskallar som addat honom bara för att han råkar vara Barack Obamas personal assistant. Jag studerar mitt första mejl till Eugene igen.
"Remember me, the swedish ex-change student on the top-floor? Anyways, was just flipping through face and thought I should give you a buzz. Congratulations on your great job, always knew you had it in ya! Anyways, am in DC right now doing my phd, it would be great if we could catch up, although obviously you must be very busy these days...
Big hug,
Haina (Hainz) Berndtsson
"
Kanske om jag skrev till honom igen. Och föreslog ett möte. Svarar han inte på det är det ju direkt oartigt.
Nej, nu vet jag. Han fyller år den 24 mars. Vad det nu är han fyller. I NY-Times bilagan uppgavs han vara 23. Då ska jag skicka en spexig hälsning.
"Congrats Eugie! You're still on the running towards becoming an old fart! See ya soon! /xxx Hainz"
Ja, så får det bli.

lundi 2 février 2009

Utan omskrivningar och ursäkter, ett nytt inlägg om en ovanligt bra helg och händelser, personer och företeelser som befolkade denna












Andres Lokko beskrev för ganska länge sedan i en lysande krönika South Park- Cartman, eller om det möjligtvis var Kennys känslor då han en dag öppnar ytterdörren och möts av The Ass-people. Två vuxna människor med rumpor istället för ansikten. Detta är, som alla kan förstå, det roligaste man någonsin kan råka ut för och följaktligen går Cartman (eller om det var Kenny), upp på övervåningen, öppnar pappas byrålåda, tar fram en revolver och skjuter sig i huvudet. Han tar livet av sig för att ingenting någonsin kommer att bli lika roligt igen.
Ungefär så kan man nu beskriva mina känslor efter den roligaste helgen med den bästa inflyttningsfesten någonsin. Stockholms-Julia och Växjö-Anna var hitresta och utökade antalet boende i lägenheten till fyra. Och så det vanliga gänget. That makes top fucking notch. Vänner som handlar och lagar mat som står färdig när man kommer hem från jobbet på lördagen, vänner som dyker upp tidigt och fixar kvällens playlist, Matildas pojkvän som tillverkat en liten skylt för ens skull där det står "Nej ingen får önska låt". Vänner som pimpar och pyntar lägenheten medan man själv springer omkring som ett sinnesvagt höns för att göra sig i ordning. Vänner som dyker upp på festen med hemsnickrade tavlor, champagne och blommor. Vänner som dansar hela natten.Vänner som hjälper till att köra ut två ovanligt överförfriskade herrar som däckar i bastfåtöljen och vägrar lämna vardagsrummet vid fem-snåret. Vänner som diskar och städar dagen efter och som man brunchar med på Retro. Vänner som man sjunker ihop med på en madrass i vardagsrummet för att somna till Den bästa sommaren. Vänner som trots bakfyllans eftersvallningar ror ihop en underbar Söndagsmiddag. Det här blev ju blödigt. Men ändå, love u guys.
Merci for being you.

lundi 1 décembre 2008

Julstöket








Behövs inget mer.

mardi 25 novembre 2008

Jag är i själva verket dödssjuk


Jag är lite snuvig. Och lite tung i huvudet. Lite förkyld. Nej, det stämmer inte. Jag är i själva verket dödssjuk. "Jag kan inte lova att jag lever när du är tillbaka", sa jag till min sambo innan hon flängde iväg till träningen. Och en grönsaksbuljong och ett glas panodil senare sitter jag nu här i min ensamhet. Och tänker att det hade varit en trevlig gest från mina föräldrar att ringa nu, för att åtminstone upprätthålla illusionen att jag är ett älskat barn. Men mobilen förblir kall och tyst. Så jag börjar i stillhet planera min begravning. Youtube listan ska börja med Broder Daniels Shoreline. Jag hoppas att gästerna kan avhålla sig från att ändra låt åtminstone tills kistan är utburen. Som en trevlig gest.

vendredi 21 novembre 2008

De gyllene åren


Ibland, ganska ofta på senare tid kan jag undra hur det egentligen står till med min mentala ålder. Och igår, när jag cyklade hem kom jag på att jag egentligen är 53. Allför många tecken pekar åt samma håll.
Jag åker på nöjestripp till Österlen och bor på på Sjöbacka gård, med mina vänninor.
Jag köper Bellini-paket till Malmö opera (2 rätters, fördrink och musikal).
Jag förfäras av alla dessa ungdomsgäng som bara dräller runt på stan (kan de inte sänka tonläget så jag kan höra vad jag tänker i alla fall?).
Jag köper lägenhet och börjar planera inredning för att, som min sambo M uttryckte det "blåsa liv i vårt förstelnade partnerskap".
Jag läser Doris Lessing för bokcirkeln.
Jag nyper förnöjt i min pelargon och stiger upp en timma tidigare för att baka bröd.
Jag tycker att helgens höjdpunkt ändå är Söndagsmiddagen.

Kan inte låta bli att jämföra mig med min far då han var i min ålder. Min far bodde i en rivningslägenhet utan toa. Min far åkte på scientolog-läger. När min far bjöd på Söndagsmiddag blev det Bänkavälling (alla veckans rester blandade i en gryta). Min far skrev låtar till sitt proggband med titlar som "Hans Hansson är en jävla skitgubbe".
Jag inser att om jag hade stött på min far i denna ålder hade jag vänt mig bort med avsmak. Alltså måste det här vara någon hemskt märklig och försenad tonårsrevolt jag är inne i. Frågan är bara om den någonsin kommer ta slut.

vendredi 7 novembre 2008

Change


Vi laddade upp för det nattliga racet. Med hamburgare och barnläsk. Tv:n var påslagen hela natten, så även datorn, där vi via DN:s hemsida kunde följa allt minut för minut och där kartan över delstaterna med alla elektors-rösterna låg uppe. Allt eftersom natten förflöt kunde vi i DN:s pappersbilaga pricka in rösterna i vår lilla tabell. "Obama har vunnit Vermont!" skrek jag när M missade ett ögonblick då hon prioriterade toalettbesök. "Hur många röster?" "Tre!""Kryssa i!"
SVT hade flyttat redaktionen till Washington men kunde vad nyhetsbevakningen beträffade lika gärna sänt från Bollebygden. Frågor som avhandlas under natten: Obama har stort stöd i sin hemstad Chicago. Obama har stort stöd i faderns hemby i Kenya. Obama har afrikanska rötter.Obama har stort stöd hos de mörkhyade. Obama är mörkyad. Här har vi hittat en mörkhyad kvinna som tänker rösta på Obama. Jarl Alfredius tar in tre USA-kännare. "Vilken betydelse har egentligen Obamas afrikanska rötter?"
Frågor som inte avhandlas: Sakfrågor. Politik. Ekonomi. De två krigen. Vilka förändringar respektive kandidat skulle innebära.
En bit in på 2000-talet, och det enda SVT kan diskutera är en framtida amerikansk presidents hudfärg. Change has come. Inte en dag för tidigt.

lundi 3 novembre 2008

Saker jag ogillar.

En fruktansvärt bra sak med hösten är att man kan släppa alla agressioner fria. Man kan alltid skylla på mörker och nedstämdhet istället för lågt utvecklad social kompetens och småsint personlighet. Jag tar tillfället i akt att skriva en lista över saker, människor och företeelser jag ogillar.
- Mitt P3. Vem släppte in folket i radio? Folket är inte roligt. Folket är inte ball. Foket har inte alltid rätt. Och speciellt inte folk som ville berätta om roliga saker dom varit med om i Gråbo, eller hur det nu gick till när de tappade mobilen i toan eller vad som hände en galen kväll på chartersemestern i Mallis. Och speciellt inte Emo-Emma på 15 jordsnurr, som ser Mitt P3 som en språngbräda till sin karriär som Spoken-word artist; "Jag skär mig i armen. Det gör ONT. Men ondast av allt gör vetskapen om att du finns. (Upprepar i högre tonläge) VETSKAPEN OM ATT DU FINNS".
- Grundkurs i akademiskt skrivande på Malmö Högskola. Borde först och främst byta namn till Svenska för invandrare. Saker man lär sig efter tre veckor: det heter Några, inte Nåra. Man har stor bokstav i början av meningar.
- Folk i klassen som räcker upp handen under föreläsningarna i Akademiskt skrivande och känner sig bäst i klassen för att de har koll på styckeindelning. Det är inte att vara bäst i klassen. Det är att vara bäst i klassen i en obs-klass. Grattis. Snart har ni tentat av lågstadiet.
- Folk som anses roliga, och har förtjänat detta rykte mest p.g.a. att de alltid drar skämt och skrattar högt åt dem själva. Plöstligt känns tvåvägskommunikation som en onödig lyx.
- Tanter som inte kan se, höra eller kommunicera och som egentligen inte borde springa lösa. Typssituation på jobbet:
Tanten:Vad kostar brödet?
Jag: 48 kr.
Tanten: Vad kostar det?
Jag:(högre) 48 kr.
Tanten: Va??!
Jag:(ännu högre) DET KOSTAR 48 KR.
Tanten: Oh herre min je.Det är ju alldeles på tok. Är det dagsfärskt?
Jag: Ja, det är bakat idag.
Tanten: Va??
Jag: DET ÄR BAKAT IDAG.
Tanten: Ja, ja. vad sa du att det kostade?
Efter ytterligare en timmas dialog håvar tanten upp sin portmonnä. Den är fylld av 50-öringar och enkronor som tanten har för avsikt att betala med. Och plötsligt känns livet lite värre.

Naturligtvis kan jag göra listan längre. Den skulle faktiskt kunna bli alldeles oändligt lång. Men jag nöjer mig med att lätta på trycket lite åt gången. Bäst så. För allas vår trevnad.