De e bare å åk

Några reflektioner så här på kvällskvisten om min tid här i Colombia.

Det har på många sätt varit en skitjobbig upplevelse och på andra sätt en väldigt fantastisk upplevelse. Min månad i Sincelejo var mest skitjobbig, men nyttig just därför. Nyttig därför att det är bra att se en stad som Sincelejo för att fatta vad det är som händer i Colombia. Det förstår man inte om man tillbringar hela vistelsen i ett semesterparadis som Cartagena. Jobbig därför att det är jobbigt att befinna sig på andra sidan atlanten i en stad där man aldrig har varit och där man inte känner en kotte och där folk pekar och skriker åt en när man går ut på gatan eftersom man är det enda vanillafacet i byn. Men detta har också varit nyttigt, eftersom jag tror att det är bra att förflyttas utanför sin naturliga, bekväma kontext ibland och uppleva saker, miljöer och människor som är extremt annorlunda mot det man är van vid. Då blir man förhoppningsvis lite mer ödmjuk, lite mer streetsmart, lite mindre gnällbenägen och lite mer hårdhudad och benägen att klara sig själv och det kan ju bara vara bra.

Så egentligen är jag just nu rätt nöjd med med mig själv. Nöjd med att ha tagit mig hit på egen hand , rest runt själv och gjort intervjuver på ställen där jag aldrig har varit. Och nästa gång något jag får för mig att åka till något liknande ställe som det kan bli jobbigt att vistas i, eller flytta till ett nytt ställe eller börja ett nytt jobb så tror jag att jag kommer tänka att jag har ju klarat det här innan, så det är klart att jag kan klara av det här också. Det e bare å åk, helt enkelt.

På något sätt har min vistelse här också mig att inse hur mycket jag älskar Sverige. Trots helvetesvintrar, snålblåst, De nya moderaterna, Sverigedemokraterna,Blondinbella, Hästpojken, Mitt p3, etc, så älskar jag Sverige så väldigt, väldigt mycket.

Ett land där det finns klara sjöar, folk som cyklar, en tradition att betala skatt (ja, innan De nya moderaterna lyckats luckra upp detta system helt), inga moto-taxis, ett socialförsäkringssytem (ja, det som De nya moderaterna inte har lyckats fucka upp än), knäckebröd, vår, sommar och höst, Håkan Hellström, Martin Kellerman, gott kaffebröd.

Ett land där man än så länge inte behöver ha genomgått 20 plastikoperationer för att bli tv-hallåa. Ett land där man kan vara fackföreningsledare utan att bli mordhotad. Ett land där man kan gå ut på gatan och bli tillsagd av en liten tant för att man pratar lite för högt i sin mobil.

Och så Colombia. Colombia är ett sjuhelvetes totalt galet jävla land, fullt av tokerier och tokar. Här finns så många och så stora problem och det är svårt att veta var man ska börja och sluta.
Men det är också ett fantastiskt land. Här finns fantastiska stränder,värme, gröna berg, Jimmy som gör sjukt goda grillspett, sköna rumskompisar som har för vana att ställa sig nedanför ens balkong och skrika: Julietta! Julietta!, när de har glömt nycklar eller tycker att man ska hänga med ut.
Här finns några av de mest gästfria och generösa människor jag någonsin har träffat. Rynkiga och kolsvarta farbröder som Ricardo, som driver små lokala fredsorganisationer och gärna vill hjälpa en med allt de kan. Stadiga tanter som L, som är lärare i en av det mest våldsdrabbade och fattiga städerna i landet, som presenterar mig för ett gäng sköna ungdomar som jag aldrig tidigare mött och som envisas med att bjuda mig på lunch, se till att jag kommer iväg ordentligt och hjälpa mig med allt jag behöver. Här finns unga modiga och klarsynta människor som G som jobbar och engagerar sig i mänskliga rättigheter, trots fara för sina liv.
Och de bildar en kontrast till allt det andra, en paramilitarism och korruption som tagit över i princip hela det politiska systemet.

Det har inte varit kärlek vid första ögonkastet, men kanske vid sista. Och nu åker jag hem.

Jimmy

En livlig kväll på Plaza de Trinidad möter jag Danne. Att Danne är svensk går inte att missta sig på, blond, rödbränd och självklart iförd en båtringad, blå-vit randig t-shirt. Danne har en öl i ena handen och en systemkamera i andra handen och berättar att han just tillbringat ca 3 veckor på en liten öde strand längre upp längs med kusten, därav rödbrändheten. I Cartagena har han bara varit ett par dagar, men han har redan hunnit skaffa sig en stor kärlek: Jimmy.
Jimmy är en stor, svart gatuförsäljare som gör grillspett som är det bästa Danne någonsin har smakat. Sedan Danne upptäckte Jimmy har han inte ätit kött någon annanstans (”Jimmy ger mig alltid kärlek när jag går dit”). Varför ändra ett vinnande koncept?
Och då jag försöker runda av samtalet för att gå tillbaka och transkribera tycker Danne att jag ska hänga med och ta ett grillspett hos Jimmy i stället.

Men då vi närmar sig Jimmy visar det sig att han har slut på spetten, bara chorizo kvar. Dannes besvikelse är stor, men trots att det finns andra gatuförsäljare runt omkring som säljer spett vill Danne inte gå till någon annan än Jimmy. Vi köper varsin chorizo och jag halar upp en 20 000-sedel (ja, Colombia har en något devalverad valuta) och undrar om Jimmy har växel. Jimmy grymtar och börjar rota i sin magväska och Danne svarar snabbt:
-Jimmy har alltid växel.
Danne går iväg för att köpa juice och jag ber honom hämta servetter. Behövs inte.
- Jimmy har alltid servetter, hojtar han över axeln.
Dannes förtjusning för Jimmy är svår att undgå, men Jimmy bemöter den med ett svalt intresse. Han suckar lite när Danne vill ha en ny korv, lägger på den och bortsett från enstaka handrörelser med stekspaden, står han orörlig som en stor, svart staty framför grillen. Jimmy är till skillnad från andra colombianska gatuförsäljare påtagligt ointresserad av att prata. När vi säger hejdå och Danne glatt meddelar att han kommer tillbaka till i morgon, grymtar Jimmy till, utan att röra en min.
Vi vänder på klacken och spatserar tillbaka. Danne är nöjd, trots frånvaron av grillspett.
- Såg du vilket leende han gav mig? Vilken kille alltså.

Making it worse? How could it be worse???

Veckan som gick har utan tvekan varit en av de mest prövande under min vistelse, därav frånvaron av blogginlägg. Det började med hög feber och för någon med min lätt hypokondriska läggning var det mycket lätt att misstänka att det rörde sig om malaria, särskilt eftersom jag under hela resan varit myggornas favorit.

Detta leder till ett mindre behagligt besök på ett sjukhus i Cartagena, där jag efter en rutinundersökning blir förd till en liten brits ute i vänthallen, med tillhörande droppställning. Utan vidare förklaring drar en barsk sjuksköterska fram en sticka, drar fram min hand och sticker hål i venen medan jag är mycket nära en panikångestattack (de som känner mig vet att jag inte är så bra på att hantera blod, sår och sprutor) Hon tar blodprov men lämnar mig sedan med droppställning ansluten till venen i min hand och när jag ser slangen som är kopplad till min hand får jag en ny panik-attack och skriker HUR LÄNGE SKA JAG LIGGA MED DEN HÄR GREJEN KOPPLAD TILL MIN HAND? och får svaret en timma. En timma med denna utrustning är mer än jag kan hantera och jag börjar genast storgråta till åsyn för alla som sitter och väntar och går förbi mig i hallen. Jag försöker att sova, tänka på annat, inte tänka på slangen som är kopplad till min ven men det går inte så bra. Efter en och en halv timma har jag fortfarande inte blivit befriad från droppet och jag börjar, viftandes (med min andra hand) stoppa alla sjuksköterskor och läkare som skyndar förbi och fråga när i helvete någon kommer och plockar bort skiten från min hand. Snart, får jag veta. Snart förvandlas till 20 minuter och när den sista sjuksköterskan travar förbi och försöker lugna mig med att de snart tar bort droppet, tappar jag tålamodet och ryter att de har sagt snart i en halvtimma och nu vill jag att de kommer hit och plockar bort det här NU, entiendes?
Kort därefter blir jag befriad från droppet och läkaren uppenbarar sig snart och meddelar att det varken är Dengue eller Malaria-feber och ger mig ett slarvigt skrivet recept med medicin innan han försvinner lika kvickt som han kom.
Jag vandrar på darriga ben ut i solen, stoppar en taxi och åker hem, där jag sedan tillbringar större delen av veckan. Min snälla rumskompisar köper mat, frukt och vatten till mig där jag ligger och svettas i min säng.
När febern börjar gå ner efter några dagar inträffar en ny katastrof. Datorn kollapsar. Boom, död. Böner, besvärjelser och hotelser hjälper inte, det enda som uppenbarar sig är en ilsket blå skärm med text som inte gör mig klokare. I detta läge är det inte långt till att jag börjar springa runt i lägenheten, sparka på allt som rör sig och skrika Jehova! Jehova! Jehova!, eftersom saker inte gärna kan bli värre.

Men saker och ting löser sig till mirakulöst till slut. En ny läkare och ett par nya blodprov och mediciner senare har febern försvunnit. Även datorn är med hjälp av en lokal datortekniker, min hjälte, återuppstånden från de döda, med ny hårddisk och all information sparad. Och jag ser fram emot en ny vecka utan katastrofer.